London brukar ibland kallas för Sveriges fjärde största stad.
Exakt hur många svenskar som bor här vet man inte då Storbritannien inte har samma folkbokföringssystem som i Sverige. Men enligt en uppskattning från 2015 av föreningen ”Svenskar i världen” handlar det om runt 90 000 personer spridda över de brittiska öarna.
Anledningen till att vi flyttar hit skiljer sig åt. Vissa kommer hit för studier, andra för en partner och en tredje för att nytt jobb. Själv är jag medföljande.
Något vi förhoppningsvis alla har gemensamt är kärleken till vårt nya hemland.
Jag älskar London för att det, i konkurrens med New York, känns som världens huvudstad. Människor från jordens alla hörn strålar samman och lever sida vid sida.
Bara på mina barns förskola kommer föräldrar från länder som Kanada, USA, Indien, Libanon, Italien, Japan, Frankrike, Kuba, Bulgarien, Ukraina, Moldavien och Sydafrika.
Det finns en tolerans mot olikheter och avvikande åsikter på ett sätt jag inte upplever i Sverige.
Men hur toleranta är britterna egentligen?
På midsommaraftons morgon 2016 stod det klart att 51,9 procent röstade för att Storbritannien skulle lämna EU.
Resultatet sände chockvågor över hela världen. Hur kunde alla mätningar inför omröstningen ha så fel?
Som icke-britt frågade sig många hur välkomna de egentligen var i Storbritannien. Ingen visste heller vad resultatet skulle innebära i praktiken.
Betydde det att vi utan brittiskt medborgarskap måste lämna landet?
Och hur länge måste man ha varit bosatt här för att få stanna kvar?
De politiska stämningarna har, precis som i så många andra länder, blivit alltmer nationalistiska och populistiska den senaste tiden.
Nyligen kom nyheten att de nya blåa brittiska passen av kostnadsskäl kommer att tillverkas i Frankrike efter utträdet ur EU.
Det fick brittiska ”Brexiteers” att koka av ilska.
Tory-politikern Priti Patel kallade beslutet för en ”nationell förödmjukelse”. Och tabloiden Daily Mail ställde på sin förstasida argsint frågan till beslutsfattarna:
”Varför hatar ni vårt land, dess historia, kultur och folkets identitetskänslor?”
Jag har personligen inte upplevt några problem som EU-medborgare bosatt i London.
Människor jag träffar är generellt trevliga och nyfikna. Men en klar majoritet, 59,9 procent, av Londonborna röstade också för att stanna kvar i EU.
Svenskar bosatta på andra håll i landet har vittnat om att de blivit ombedda av främlingar att inte prata svenska med varandra när de är ute på stan.
Värre är det också för andra nationaliteter som polacker som av ofta anklagas för att komma hit och ”stjäla” britters jobb.
Men de pågående Brexit-förhandlingarna påverkar så klart även mig.
Som pappa till två barn planerar jag för deras framtida skolgång och det är långt ifrån självklart att det kommer att bli här i Storbritannien.
Andra svenskar är betydligt mer rotade i det brittiska samhället. Frågorna de ställer sig är många.
Vilka möjligheter har mina barn att studera i Storbritannien och övriga Europa?
Hur blir det med framtida pensionsutbetalningar om man har jobbat både i Sverige och Storbritannien?
Kommer vi EU-medborgare ha samma rätt till äldreomsorg och fri sjukvård som britter framöver?
För svenskar i finansbranschen finns också en överhängande risk att företagen de jobbar för flyttar sina kontor till andra länder för att få vara kvar inom EU.
Med knappt ett år till ”Brexit day”, då Storbritannien formellt lämnar EU, har de mest högljudda domedagsprofeterna ändå tystnat.
De flesta accepterar resultatet och diskussionerna handlar idag mest om det ska bli en hård eller en mjuk Brexit.
Premiärminister Theresa May lovar att alla EU-medborgare som bosätter sig i landet innan den 18 månader långa övergångsperioden är över ska ha samma rättigheter som de som kom till Storbritannien innan folkomröstningen.
Men än är det bara löften och inga papper är påskrivna.
Även om den värsta stormen har bedarrat ligger ändå Brexit-förhandlingarna som ett åskmoln långt bort i horisonten.
Det är inget jag tänker på i vardagen, men om jag koncentrerar mig hör jag hur det mullrar i fjärran.
Idag åker Theresa May till Stockholm för att träffa statsminister Stefan Löfven.
Storbritannien har länge varit en av Sveriges närmaste bundsförvanter inom EU då båda länderna står utanför Euro-samarbetet.
Om jag vore Stefan Löfven skulle jag säga till Theresa May att jag som svensk, trots allt som har hänt, fortfarande älskar Storbritannien och den brittiska kulturen.
Jag hoppas och tror att kärleken är besvarad.
