Den kanadensiske psykologen, den intellektuella superstjärnan, den jungianska influencern Jordan B Peterson är högaktuell med sin världsturné av utsålda föreläsningar.

Svenska dagstidningar skriver, med uppenbar underton av svensk socialism, många och långa artiklar om fenomenet Peterson; hans fördömande av feminismen, postmodernismen och identitetspolitiken. Peterson kallas kontroversiell, men stämmer det?

Reaktionerna på Jordan B Peterson är många – och skilda. Journalisteliten kritiserar förutsägbart psykologens uttalanden.

• ”Fadersfiguren Jordan B Peterson verkar behöva en mor”, skriver Lisa Magnussson.
• ”Psykologiprofessorn är alt-right-högerns nya idol”, skriver Jon Weman.
• ”Peterson har svårt att hålla sig till sanningen”, skriver Karin Bojs.

Andra, inte minst unga män på högerkanten, hyllar de friska vindarna av den frispråkiga professorn: smart, nödvändigt och modigt. Äntligen någon som kliver utanför pk-korridoren och säger som det är!

”Unga pojkars problem beror på feminismen”, ”det är inte givet att du duger som du är” och ”en svag man är farlig”, säger Peterson och hela den intellektuella eliten ryggar tillbaka i förskräckelse.

Men lyssnar man, utan att vända det förmedvetna vänsterörat till, så är Petersons uttalanden varken nya eller kontroversiella.

Snarare lyfter han den klassiska livsfilosofin existentialismen upp till ytan samtidigt som han riktar relevant kritik mot det rådande vetenskapliga och politiska paradigmet.

I kampen för det fria ordet kommer man nödvändigtvis att kränka någon annan, menar Peterson.

Och för psykologiprofessorn är yttrandefriheten fundamental. Så pass fundamental att han vägrade att kalla en student för hen. Det är inte ett fall av transfobi, bara plikttrogen liberalism. Gränslös hängivenhet inför ”freedom of the speech”.

I samma liberala anda argumenterar han för sin kritik mot universiteten i väst.

Det vetenskapliga paradigm som han menar ligger till grund för universitetsutbildningarna i framförallt samhällsvetenskap och humaniora (postmodernismen) bygger på ett kritiskt perspektiv. På att samhällets historia bottnar i socialt konstruerade konflikter och maktförhållanden mellan olika grupper i samhället:

Män och kvinnor, vita och svarta, rika och fattiga och så vidare.

Peterson menar att ett sådant perspektiv inte bara är felaktigt utan också vänsterideologiskt.

Detsamma gäller för hans kritik mot feminismen.

Peterson menar att feminismen är deterministisk. Att den dömer ut män snarare än hjälper dem till ett bättre handlande. Det är inte ett fall av anti-feminism, bara en annorlunda definition av begreppet.

Kanske är Petersons kritik mot just feminismen den mest uppmärksammade aspekten av hans många uttalanden. Faktum är dock att professorn inte är emot jämställdhet:

“Equality of opportunity is not only fine but eminently”.

Däremot menar Peterson att det finns vissa biologiska skillnader mellan könen som gör att total jämställdhet inte är möjlig. Det spelar därför ingen roll om det är önskvärt eller inte. Det är omöjligt.

Peterson menar också att feminismen i dagens pk-samhälle har blivit ett ideologiskt vapen som få kan identifiera sig med. Ett relativt vanligt argument som även välkända feminister, t.ex. Beverley Skeggs, har uttryckt länge.

Dessutom lyfter kritiker ofta Petersons yttranden om att kvinnor måste börja jobba hårdare; att det inte är ett patriarkat som gör att färre kvinnor än män har chefspositioner. Kvinnor är helt enkelt för mesiga. För dåliga på att löneförhandla, för omtänksamma och så vidare.

”Så du menar att man måste vara man för att lyckas i livet?”, frågar journalist efter journalist.

”Nej”, svarar Peterson gång på gång.

Alla måste jobba hårt. Inte bara kvinnor, utan alla. Det är inte ett fall av kvinnoförakt. Bara klassisk liberalism. Du är din egen lyckas smed och du måste jobba för din framgång!

Jag vill hävda att Petersons kritiker gör det lätt för sig. Det är enkelt att placera honom i det högerextrema facket. Att förkasta hans argument. Att kalla hans föreläsningar, böcker och videos för nonsens. På så vis slipper man ta till sig av en delvis viktig kritik.

Visserligen finns det många problematiska aspekter av Petersons resonemang. Till exempel den starka tron på biologismen, som han belagt genom studier på humrar och som han menar bevisar att hierarkier i samhället är oundvikliga.

Att viss biologisk skillnad mellan könen finns är bevisat, men vad detta innebär för individen i samhället; hur stor roll detta spelar för individens möjligheter och begränsningar i livet, är fortfarande oklart.

Argumenten mot det kritiska perspektivet, postmodernismen och feminismen är också problematiska på många sätt, men de är varken särskilt nya eller kontroversiella.

Snarare tröttsamma.

Andra problematiska aspekter med Peterson är hans idoliserande av den jungianska falangen inom psykologin, hans endast-kött-och-vatten-diet, hans religiösa övertygelser – som allt för ofta sammanblandas med hans vetenskapliga resonemang – samt den grupp av unga högermän som han ofrivilligt mobiliserat och organiserat i en enorm fanskara.

Men att kategoriskt inte bara fultolka utan också politisera hans varje yttrande är helt enkelt fel. Ett sådant drev legitimerar och styrker snarast den kritik han riktar mot pk-eliten och vår bajsnödiga samtid.

Fotnot. Ämnet diskuteras i Opinion live, den 9 november (SVT 1, klockan 22:00). Medverkar gör bland andra Ivar Arpi och Nathan Hamelberg.