Min väninna gråter. Hon darrar när hon lämnar tillbaka bikinin som jag lånat henne, säger att den visserligen hade rätt storlek men ändå inte en chans att täcka hennes skam.

Att blygseln inför handläggaren, som stod med ett tidtagarur i hennes badrum när hon duschade, skulle fordra mer än alla badkläder i världen för att försvinna.

Om henne är det tyst.

Jag gör tafatta försök att trösta – trots att vi vet att begrepp som integritet och samtycke inte existerar i vår verklighet.

Vartannat år måste vi inställa oss till timslånga förhör hos Myndigheten, för fråga efter fråga om hur vi går på toaletten och tvättar oss och klär på oss och beter oss som människor.

Jag vet hur lindrigt jag kommit undan som inte fått min hygien klockad i praktiken än.

Före år 2003 går hennes ord inte att föreställa sig.

Jag är vårt samhälles privilegierade: född vit, medelklass, i ett akademikerhem. Men så händer det. En häst faller i sken, ett träd står just där jag tappar balansen, en hjälm lyckas rädda mig från att dö men inte min nacke från att brytas.

Kroppen fångas innanför ett förlamat skal, och jag – liksom min väninna – blir beroende av andra människor för allt: torka mig i rumpan, äta, dra bort ett irriterande hårstrå ur ögonvrån.

Om mig är det tyst.

Snart börjar det viska i leden. Visst är vi ömkansvärda, vi med obotliga skador och sjukdomar – men dyra. För dyra.

Och vi börjar höra larmrapporter om medborgare vars personliga assistans dras in: som måste sluta arbeta, inte kan ta hand om sina barn, får flytta hem till sina egna åldrade föräldrar. Människor som får sin redan tunna frihet beskuren, sitt redan sköra människovärde devalverat.

Om dem är det tyst.

Viskningarna utvecklas till ett muller. I Expressen (3/12 2012) skriver Gunnar Wetterberg på ledarplats att ”passning” av funktionshindrade är för dyrt, att vårt samhälle snarast måste återupprätta institutionerna.

Vi defekta individer ska inte längre få välja var, hur eller med vem vi vill bo. Inte blanda oss med den övriga befolkningen. Och jag säger till mina vänner att nu, nu har man ändå gått över en gräns. Nu jävlar kommer det hända grejer!

På landets kultursidor rasar mycket riktigt debatten. Om Lilla Hjärtat, Stina Wirsens tecknade figur. Om var gamla seriealbum om Tintin ska stå. REVA, självklart.

Samtidigt fängslas alltfler vuxna människor i sina hem. Och vi som ännu lyckas ducka under assistansindragningarnas svingar tvingas redovisa våra hjälpbehov minut för minut, sekund för sekund.

Men om oss är det fortfarande tyst.

Inga kulturchefer på barrikaderna, inga upprop för allas medborgerliga rättigheter, inga indignerade krönikor om övergreppen som följer i kontrollernas spår. Inga papper i kors medan myndighetens stoppklocka tickar allt snabbare.

Och jag tänker att tystnaden betyder något.

Hierarkin mellan sociala kategorier är självklar: mångfald översätts i kön och etnicitet, och funktionsnedsättning nonchaleras helt.

I dagens samhälle får vi komma var som helst ifrån och älska vem vi vill – så länge vi inte uppvisar några tarvliga skavanker. Då försvinner vi ur anständighetens radar.

Äckligast av allt? Ingen är förskonad. Det räcker med en isfläck på gatan, en sten på sjöbotten intill sommarbryggan. Eller, i mitt fall, en skrämd häst. Då är vi inte värda att försvara längre.

Minns det, redaktörer för de stora medieföretagen: Peter Wolodarski, Jan Helin, Thomas Mattsson och Fredric Karén...

• Minns att ni förbiser människovärdet för en stor grupp barn, kvinnor och män.
• Minns att det utförs kränkningar – inte av ljusskygga grupperingar, utan välfärdsstaten Sverige – som ni inte låtsas om.
• Minns att ert uppdrag måste vara att se till hela landets befolkning.
• Inte minst: minns att det kan bli ni som får se er värdighet försvinna, ni som tvingas böna och be för att få komma upp ur sängen på morgonen.
• Minns det, när klockan obönhörligt vridits tillbaka.

Det händer nu.

Medan min kompis gråter. 

Medan den MS-sjuka kvinnan dör på en offentlig toalett eftersom hon inte får ha sin assistent med sig. 

Medan mina egna försäkringshandläggare ställer ner kaffekoppen på mitt köksbord innan de självklart frågar om skadan påverkat mitt sexliv, för att ”vi måste bedöma din objektiva livskvalitet”.

Medan barn som inte kan andas själva riskerar att bli utan hjälp.

Medan ni journalister, som skulle ta ett skott i pannan för allas lika värde, pratar om annat.