EGYPTEN Farao försökte flera gånger hindra Mose och israeliterna att lämna Egypten men hemsöktes av tio plågor och var till slut tvungen att låta dem gå sin väg. Allt detta går att läsa om i Gamla Testamentets Moseböcker och är en av de viktigaste symboliska händelserna i det judiska folkets antika historia, skriver Lisa Abramowicz i en historisk genomgång av judarnas ställning i Egypten.
Enligt Bibeln utvandrade judarnas (och arabernas) anfader Abraham från Ur i Babylonien (dagens Irak) till det av Gud förlovade landet, Kanaans land ca 2000 före vår tideräkning. Abrahams barnbarns barn, Jakobs 12 söner drog till Egypten, på grund av missväxt. Där fanns redan deras bror Josef, efter att ha blivit såld som slav till en egyptisk köpman av sina bröder.
Men i Egypten hade Josef gjort en kometkarriär, etablerat en god kontakt med Egyptens kung – Farao – och utsett till statsminister.
Josef förlät sina bröder (som blev förfäder till Israels tolv stammar) som blev väl mottagna i Egypten som var ett bördigt land. Livet för israeliterna fungerade bra till en början, men efter en tid gjordes hebréerna/israeliterna till Faraos slavar. Några hundra år senare uppträdde Mose på den historiska scenen. Den dåtida Faraon fruktade det stora antalet israelitiska barn skulle komma att ta över landet. Han befallde då att alla nyfödda israelitiska gossebarn skulle dödas. Men den israelitiska gossen Mose räddades av Faraos dotter, eftersom Moses syster hade lagt honom i en vasskorg i floden Nilen och hoppats på det bästa. Mose blev adopterad och uppfostrad som prins vid Faraos hov. Efter att ha slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare som piskade en israelit tvingades Mose fly. Under flykten fick Mose i uppdrag av Gud att föra israeliterna ut ur Egypten tillbaka till det förlovade landet, Kanaan.
Farao försökte flera gånger hindra Mose och israeliterna att lämna Egypten men hemsöktes av tio plågor och var till slut tvungen att låta dem gå sin väg. Allt detta går att läsa om i Gamla Testamentets Moseböcker och är en av de viktigaste symboliska händelserna i det judiska folkets antika historia.
Det fanns dock en del judar som stannade kvar i Egypten. Också senare flyttade judar dit för skydd eller för att tjäna sitt uppehälle, som till exempel efter det spanska kungaparet Ferdinand och Isabellas utdrivning av de spanska judarna 1492.
Från Islams erövring var situationen för judarna i Egypten ibland prekär, ibland lugn och judarna levde drägliga eller t.o.m. goda liv. Situationen berodde p.g.a judarnas status som s.k. dhimmis, Bokens folk, ett status som de delade med de kristna. Dhimmis kunde genom att betala en särskild skatt och följa stränga regler för uppförande, skyddas av makthavaren. De kristna hade kristna makter som kunde intervenera för dem, något som inte judarna hade. Situationen kunde variera beroende på vilka ledare som hade makten och vilken grad av stränghet de tillämpade, både avseende islam och gentemot dhimmis. Men de var alltid andra klassens medborgare.
Situationen varierade från förtryck till relativ tolerans under medeltiden.
År 1012 började Abu ‘Ali Mansur Tāriqu al-Ḥākim, de sjätte Fatimid kalifen (996–1021), född i Egypten, sina förtryckande dekret mot judar och kristna, där judar bl.a. skulle bära stora, tunga träkalvar runt sin hals, de kristna stora träkors och båda folken svarta turbaner och deras kvinnor olikfärgade skor.
Moses Maimonides, född 1135 eller 1138 i Córdoba, död 13 december 1204, i Fustat i Egypten, då en förstad till Kairo, i Egypten var en judisk rättslärd och läkare. Han räknas som en av de främsta rabbinerna och filosoferna inom judisk tradition. Han var även verksam som läkare och kom senare i sitt liv att arbeta som läkare vid sultanens hov i Fustat.
I modern tid 1805 till 1956 var de egyptiska judarna framstående aktörer inom den egyptiska medelklassen; inom finans- och bankvärlden, handel, industri och stadsplanering (byggde flera nya städer), kultur och sport och innehade positioner som ministrar och senatorer i Egyptens statsförvaltning. 1948 var den egyptiska judenhetens höjdpunkt (trots diskriminering) och det mest framstående judiska samhället i Mellanöstern. De bestod av ca 75000 personer (vissa källor säger upp till 100000).
Antijudiska massdemonstrationer och pogromer ägde rum 1938 och 1945, på grund av en växande egyptisk nationalism och en reaktion mot de judiska strävandena i Mandatområdet Palestina (då brittiskt styrt) att etablera ett hemland för judar där.
I samband med debatten i FN:s generalförsamling 24 november 1947 (fem dagar innan FN skulle rösta om delningsplanen för Palestina) uttalade sig den egyptiske delegaten Heykal Pasha på följande sätt: ”FN… ska inte bortse ifrån att förslaget kan riskera en miljon judiska liv i de muslimska länderna. Delningen av Palestina kan skapa en antisemitism som kommer att vara ännu svårare att utrota än den antisemitism som de allierade försökte utrota i Tyskland… Om FN beslutar sig för att dela Palestina, kan det hållas ansvarigt för mycket svåra missförhållanden och massaker på ett stort antal judar…”
Den andra flykten av judar från Egypten (och andra arabländer) bestod inte alltid i fördrivning utan lika ofta på att livet gjordes omöjligt för dem i hemlandet. I Egypten t ex utfärdades den första ”nationalitetskoden” redan 1926. Den stipulerade att bara den som hade en far som ”rasligt sett tillhörde den arabiskspråkiga majoritetsbefolkningen, eller vars religion var islam” var berättigad till egyptiskt medborgarskap. Detta uteslöt 85 procent av de egyptiska judarna. 1947 infördes en lag som gjorde det obligatoriskt att minst 75 procent av tjänstemännen i ett företag måste vara egyptiska medborgare och 90 procent av de anställda i allmänhet. Detta ledde till att många judar förlorade sina arbeten och inkomstmöjligheter.
Mellan 1956–58, och med Sinai-kampanjen som förevändning, utfärdades lagar som utestängde ”sionister” – läs judar – från att återvända till Egypten efter utresa. Den judiska minoriteten i Egypten minskade från 75000 år 1948 och är nu färre än en handfull.
Egypten, genom sin dåvarande ledare Anwar Sadat, var det första arabland som förhandlade och erhöll fred med Israel 1979 och fick då åter hela Sinai-halvön, som hade erövrats av Israel i Sexdagarskriget 1967. För detta blev Egypten mycket kritiserat i Arabvärlden och bojkottades av andra arabländer under flera år. Sadat mördades av islamister 1981 på grund av sin fred med Israel och hans vice president, Hosni Mubarak tog då över makten.
Efter 30 år av ett styre som inneburit stabilitet men lämnat mycket övrigt att önska avseende demokrati, rättssamhälle, välstånd, ekonomisk utveckling och yttrandefrihet, är det inte märkligt att Egyptens unga befolkning vill ha förändring. Men vad skulle den innebära för Israel? Det är inte alls säkert att freden med Israel är i fara med ett maktskifte. Det är säkert klokt att Israels premiärminister sagt till sin koalitionsregering att hålla tyst och inte kommentera utvecklingen i Egypten, i detta känsliga läge.
Muslimska Brödraskapet är förvisso en betydande maktfaktor i Egypten, men verkar inte ha spelat någon speciell roll vid denna folkliga resning. Det är svårt att sia om vad som kommer att hända framöver. Att Israel fruktar Brödraskapet är inte konstigt. Det är emot Israel och freden med landet och anser att landet inte har något existensberättigande. Deras program och historia präglas av judehat och grundas på en sträng tolkning av Sharía. Vad som än sägs av svenska förespråkare av Brödraskapet så inte är de socialdemokrater eller kristdemokrater i muslimsk tappning som svärmar för kärnfamiljen. Men att reformivrarna skulle riskera utvecklingen i Egypten för att riva upp freden med Israel, istället för att utveckla landet, finner jag mindre sannolikt.
En trolig ledare, åtminstone interimistiskt, är Muhammad ElBaradei, f. IAEA-chef och Nobelpristagare. Han lär inte inlåta sig på sådana äventyrligheter.
Jag hoppas på att demokratin Israel och den knoppande demokratin Egypten kan samarbeta och fortsätta vara goda grannar även i framtiden. De skulle de båda länderna tjäna på liksom regionen i stort.