Vad ska vi äta i jul? Hur dyra julklappar har vi råd med? Hur mycket ska vi dricka? Vem låter vi bli att bjuda in?

Det årliga julfirandet är på ingång och kommer likt varje år, som en tsunami, ta allt den kommer åt och lämna katastrofer, grinande barn, bakfulla föräldrar, skilsmässor, skuld och skulder och väldigt lite förlåt och försoning efter sig. Var och en måste givetvis ställa sig frågan ”Hur vill jag fira jul”.

Sen kan det vara lämpligt att vidga frågan och fråga sina nära och kära detsamma. Sen gäller det att puzzla med samvete, plånbok, hänsyn och tradition och komma fram till största möjliga nämnare.

Det viktiga är ju att alla ska trivas och att ungarna glittrar ikapp med tomteblossen, som slocknar lika fort som julklappspappret åker av presenterna. Och alla känner igen sig.

Handen på hjärtat: Visst är julefrid hemma hos dig ungefär lika pålitlig som avgångarna från Stockholms Central. Man vill så gärna att alla ska med och komma ända fram men innan man ens kommit till Södertälje blir det stopp. (Läs Kalle Anka)

Man behöver inte vara ett geni för att inse att svedan mellan skinkorna stavas mellandagsrea, att dela upp julklappinköpen på 12 månader, att skaffa 24 månaders abonemang och så vidare.

Man vill ju inte framstå som en fattiglapp. Någon som inte bryr sig om sina barn. Någon som inte vill kosta på frugan något litet extra.

Men olikt många andra gillar jag julen. Man får trots allt tillfälle att träffas. Även om det är påtvingat under traditionens kvävande täcke.

Träffa sina barn, sina föräldrar, kanske några vänner som man inte sett på länge. Äta julskinka, lutfisk och få doppa i grytan allt till tonerna av Carola, Tommy Körberg och Bing Crosby.

Men hur mycket vi än låtsas så tillhör inte julen alla.

Många nysvenskar har ingen aning och firar när det blir deras tur. Åter andra är utanför. Helt utanför. Har ingen familj, de har bara varandra. Fyllgubbarna och fyllekärringarna.

För några år sedan när jag själv befann mig mellan gammalt och nytt och barnen var hos sina respektive mödrar bjöd jag hem fyra av dessa fyllgubbar på julafton.

Det var en skitig och frusen liten hop som kom på utsatt tid. Vi åt och drack och skålade och njöt.

Pekka frågade lite försynt om han fick spela på pianot. Och som han spelade. Alla julpsalmer sånger och visor. Inte ett öga var torrt kring bordet.

Det är och förblir min mest meningsfulla jul.