Jag var i London nyligen och julhandlade och tog med mig min dotter upp på barnavdelningen på Harrods. Där finns det kläder till de små från alla kända designers.

Lovisa fick syn på en ljuvlig blå klänning från Dior med fina volanger och blå rosor. Hon dansade runt och sken som en sol i klänningen tills vi såg priset, 56 000 kronor.

På damavdelningen sitter kunderna i fina soffor, med en latte och väntar medan expediterna servar dem. Kläderna kostar massor. Klyftorna blir väldigt tydliga i sådana miljöer. På en lågprisaffär där klänningarna kostade 50 kronor gick det nästan inte att komma in.

Jag tycker väldigt mycket om julen på alla sätt. Jag gillar samvaron, maten, julklapparna och inte minst traditioner som kan bevaras och förnyas när nya vänner kommer in i ens liv. Till London har jag åkt varje jul i 20 år, det är en tradition hos oss.

Julen passar det samhälle vi lever i där konsumtionen skapar tillväxten. Ju mer du handlar desto bättre medborgare måste du vara åtminstone om vi ska tro ekonomerna som räknar på statens tillväxt.

Vi har ett ekonomiskt system där vårt shoppande står för tillväxten. Det innebär att vi blundar för att klyftorna ökar rekordartat.

Förr kunde vi sitta och sucka över fattiga i andra länder, idag sitter de utanför våra matbutiker och varuhus.

Det är inte så kul att shoppa fina presenter och glansigt julpapper när en fattig tiggare sitter utanför på gatan i kyla och blåst och ber om en slant. Vissa svenskar blir så förbannade att de spottar på dem eller rent av kissar på dem.

Det har alltid funnits rika och fattiga. De rika har genom alla tider inte förstått hur de fattiga lever.

Under franska revolutionen när Marie Antoinette fick reda på att folk var upprörda för att de inte hade något bröd fällde hon den berömda repliken: ”Men herregud, varför äter de inte bakelser istället?”.

Frågan är om vi är så mycket mer upplysta idag. Många människor förnekar bestämt och blir till och med förbannade när någon lyfter fram den svenska fattigdomen.

Att svenska barn skulle vara fattiga ser de som otroligt och hänvisar till barnen som går och letar på sophögar i Afrika för att spegla fattigdomen. När det gäller de rumänier som tigger är misstänksamheten enorm.

De är ligor som är här, de är lata och vill bara åt den svenska välfärden är några argument mot att ge dem något eller ens tänka en sekund på solidaritet.

Men klyftorna slutar inte där, klicken rika blir allt rikare medan även medelklassen tappar sina positioner. De tappar både jobb och inkomster. Medelklassens kris är farligare för samhället än att de allra fattigaste blir fler. Medelklassen slåss för sina privilegier.

Några politiker som tar ansvar för landet har vi inte längre. De som nu sitter i riksdagen slåss bara om makten och vägrar samarbeta.

Under tiden växer Sverigedemokraterna med stöd av bland andra medelklassen.

Det är som i den tyska romanen om Pinnebergs som beskriver hur en fallande medelklass hjälper Hitler till makten. Förlorar de sina privilegier tyr de sig till politiker som lovar att satsa på fosterlandet och återföra landet till en traditionell politik.

Vägen ligger öppen, Sverige har förlorat sina positioner på många områden, i allt från näringsliv till forskning och utbildning.

Den största förloraren är den som har mest pengar kvar när den dör sa en kompis till mig för en tid sedan. Han har själv mycket pengar och hade insett att om han inte gjorde något drastiskt skulle han dö ifrån dem.

Han funderade på att köpa en segelbåt. Då bidrar han till svensk ekonomi och tillväxten. Underförstått; ha nu inte dåligt samvete när du kliver över tiggarna på vägen in till varuhuset du bidrar ändå till att förbättra landets ekonomi.

I juletider ger säkert en och annan några kronor till tiggarna. Men det är bara att konstatera att H C Andersens samhälle i 'Flickan med Svavelstickorna' har kommit tillbaka.

Ho Ho Ho känns det bra? Kanske tomten ser alla fattiga barn också.

Eller så kommer Sveriges ledande politiker till insikt om att de kanske borde ta ansvar för landet.

God jul på er alla.