I höst går inget på tomgång när det gäller brott och straff. Jan Kallbergs nio åtgärdsförslag, som enligt honom skulle få bort gängen ur svenska städer, är underhållande läsning: Kallberg föreslår bland annat införandet av brottsprovokation som metod vid brottsutredningar, att tillåta kronvittnen i svensk rätt och att belöna den som polisanmäler någon annan för illegalt vapeninnehav med 50 000 svenska kronor.

Motorn rusar. Frågan är vem som har händerna på ratten. Om det ens sitter någon i förarsätet.

Samtliga är ju mycket dåliga förslag. Att tillåta brottsprovokation skulle leda till en minskning i allmänhetens och samhällets förtroende för polisen, eftersom det ger polisen ett större och mer diffust handlingsutrymme, inte minst i områden där förtroendet är lågt och behöver höjas som mest.

Det skulle göra det ännu svårare för polisen att framgångsrikt genomföra sitt arbete – för att inte tala om den svåra moraliska frågan om vad polisens befogenheter i ett givet samhälle bör vara.

Att införa kronvittnen i svensk rätt innebär att en gärningsperson kan förhandla bort brott hen begått, och dessutom säga nära nog vad som helst för att själv undslippa straff. Människor är inte så pålitliga när de sitter i knipa och ser en väg ut. Och så vidare.

Andra saker är redan på plats och i drift. Svensk polis bör ”follow the money” när det gäller gängkriminalitetens ekonomiska vinster, tycker Kallberg – vilket svensk polis gör sedan drygt tio år tillbaka.

Intagna i häkte och anstalt ska inte tillåtas ha ”personliga kläder” för att på det viset nekas möjligheten att markera status eller tillhörighet. I Sverige har intagna på häkte gröna kläder och på anstalt har klienterna gråblå. Och så vidare, vidare.

På något sätt ska sådana åtgärder få ut gäng ur svenska städer. Orsakskedjan är dunkel. Kallberg verkar ha glömt bort att människor visar status, tillhörighet, lojalitet och identitet på en mängd andra sätt, inte minst genom tatueringar, vilken musik de lyssnar på, hur de talar, med vilka och vad de talar om.

Kallberg är säkerhetsforskare med särskilt fokus på ”cyberkrigföring”. Vad det har med gängkriminalitet att göra förstår jag inte och att döma av hans åtgärdsförslag, inte han heller.

Men SVT vänder sig till Sveriges politiker och låter dem kommentera Kallbergs utspel. Hur ställer sig Moderaterna till detta? Vad säger Socialdemokraterna? Kristdemokraterna?

Det visar sig att flera delar Kallbergs grundinställning och ställer sig bakom hans förslag.

Det oroar, framförallt eftersom Kallbergs text i själva verket är en sorts replik på svenske gängforskaren Torbjörn Forkbys välformulerade, eftertänksamma och mycket insiktsfulla debattartikel, publicerad några dagar tidigare. Artikeln bemöttes med tystnad – förutom då, av Kallberg.

Att en så vetenskapligt förfärlig och kontextlös text som Kallbergs inte bara kan ta plats på en av Sveriges största och viktigaste debattsidor, utan dessutom kommenteras av landets riksdagspartier – medan Forkbys väl underbyggda problemställning och lösningsförslag faller i glömska – är avslöjande.

Politiker, ledarskribenter och andra opinionsbildare är fixerade vid att försöka formulera hur det känns, eftersom hur någonting känns har blivit identiskt med hur det är.

Den som lyckas med det vinner valet. Utspelen haglar: Moderaterna ska göra den största satsningen på lag och ordning på 20 år. Vad det innebär mer konkret är det ingen som riktigt begriper men någon sorts ”visitationszoner” och ”förbudszoner” ska införas.

Socialdemokraterna lovar 10 000 fler polisanställda till 2024. Hur fan skulle det gå till?

Man kan göra samma analys från vänster till höger: Vänsterpartiets lösning är som alltid en omfördelning av resurser och ett rättvist samhälle.

Vad nu det betyder, och hur det ska gå till är det ingen som begriper om man tittar på inkomstklyftorna, som enligt siffror från SCB är de största i modern tid. Kristdemokraterna vill förbättra samarbetet mellan föräldrar, skola och polis.

Vem vill inte det?

Den sortens samverkan finns redan i Sverige, och fungerar inte alltför dåligt.

Det är i det ljuset man behöver läsa Kallbergs åtgärdsprogram och den uppmärksamhet som kommit i dess följd: Han säger i alla fall något vi inte tänkt på. Det känns bra. Han är på det viset mer woke än Sveriges samlade politikerkår.

I ett sådant samhälls- och debattklimat får den faktiska, konkreta kriminalpolitiken – den som handlar om människors liv och död, utsatthet och brottslighet, blod och skit och pengar och tårar, sorg och rädsla, den som först och främst försöker identifiera ett problem och därefter lösa det med politiska medel – inget syre.

Brottsligheten, och gängkriminalitet i synnerhet, är komplex. Den som tror på en enkel, tydlig lösning – exempelvis nio fetade punkter – blir snart besviken.

Att minska brottsligheten är ingenting Sverige kommer att lyckas med om det fortsätter såhär.