Foto: Fredrik Sandberg / TT /Privat
Debattinlägg

”Kaos är rätta ordet för denna krissamordning”

Uppdaterad
Publicerad
SKOGSBRANDEN I VÄSTMANLAND ·

”Problemet med branden i bergslagsskogarna var att ingen tog den på allvar. Vi som bodde i brandområdet fick inte vara delaktiga. Vi hölls utanför”, skriver Lotta Gröning.

Om debattören

Lotta Gröning
Journalist

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Natten till onsdagen drog det in ett stort åskväder över brandplatsen. Regnet smattrade och himlen fylldes av oändligt många blixtrar. Det var mörkt ute men ändå ljust, blixtrarna var som strålkastare.

Det var både obehagligt och storartat.

Jag var livrädd för att blixtrarna skulle slå ner och starta nya bränder. Vi hade just fått lite lugn och ro, branden var visserligen inte under kontroll men läget var betydligt bättre än dagen innan.

Staten hade också tagit över räddningsarbetet. Det tog ungefär fem dagar innan branden blev en nationell angelägenhet. Länsstyrelsen fick en fungerande hemsida, samverkan mellan kommunerna blev bättre och sambandscentralen i Ramnäs fick proffsig ledning.

Nu kom riksmedia till platsen, SR P4 Västmanland hade dagarna innan börjat ge oss kontinuerlig information.

På den sjätte dagen kom också representanter från regeringen.

Vår beredskap är god sa försvarsminister Karin Enström vid en presskonferens i Ramnäs. Hon hade äntligen landat nära den stora branden som numera betecknas som den värsta i mannaminne. Vi har en krissituation sa hon vidare och läget är mycket allvarligt.

Några ortsbor som var där och lyssnade gick, förbannade.

Jag läser på sociala medier vad folk tycker om beredskapen och samordningen vid branden och kritiken är förödande. Talar jag med folk i byarna är frustrationen och ilskan uppenbar.

Alla klagar över bristen på information, bristen på samordning och dubbla budskap.

Men det värsta är nog ilskan över att folk lämnas utanför. Ingen får reda på hur allvarligt läget är förrän i sista stund. För vissa kom faran som en stor överraskning, de fick lämna sitt hus och fly ut på sjön för att rädda sig undan lågorna. Branden var med andra ord helt utom kontroll och krisberedskapen noll.

I min by har vi hittills klarat oss förhållandevis bra. Vi har inte blir evakuerade även om alla djur har flyttats, många har lämnat byn och vi är några få själar kvar som vägrat ge upp.

Hoppet är som bekant det sista som överger människan. Vi har polisspärrar på båda sidorna om byn och vi får åka ut men inte åka in. Vi åker ner till poliserna lite då och då och frågar om läget. De är jättetrevliga men vet ingenting, vissa knappt var de är.

Svaren vi får blir också olika utifrån vilken polisspärrar vi åker till. De åt norr sa att byn ska evakueras och de åt söder sa att vi kunde lugnt kunde stanna kvar. De dubbla budskapen är kärnan i problematiken.

Folk ringer och skriker att kyrkan brunnit ner, andra att hela grannbyn, brinner samtidigt som den tjocka röken väller in. När branden närmade sig Norberg häromdagen åkte några poliser ner och evakuerade folk fast det inte var läge för det.

Kaos är det rätta ordet för denna krissamordning. En krisstrategi som bygger på att folk ska veta så lite så möjligt och det bärande argumentet är att om vi vet för mycket kan vi råka i panik.

Ursäkta men det är rent av stolligt. När människors existens hotas måste de få vara delaktiga. Att undanhålla information för att minska människors oro har motsatt effekt. Det har blivit tydligt i kaoset runt branden.

Den information vi fick i byn när vi förberedde oss på att lämna våra hem fick vi skaffa oss själva. Det var folk som åkte runt till brandplatserna och pratade med räddningsmanskapet om läget.

Problemet med branden i bergslagsskogarna var att ingen tog den på allvar.

Inte regeringen, inte de myndigheter som är tillsatta att hantera kriser och inte ens ansvariga i regionen. Allvaret gick upp när det var för sent. När tätorter, byar och världsarv hotades, när hus brunnit ner och när människor dött.

När 10 000 hektar stod i lågor och ingen hade någon kontroll.

Vi som bodde i brandområdet fick inte vara delaktiga. Vi hölls utanför.

Det var en helt felaktig strategi. Varför tog de inte fram en kartbild av brandens utbredning, varför fick vi inte ta del av prognosen? SMHI skulle kunna ha fyllt en sådan funktion allt samlat på på en hemsida.

Då hade vi också kunnat ha en beredskap och inte bara vara beroende av en information som inte fanns.

Räddningsmanskapet ska ha all heder och de har gjort allt vad de kunnat. Men jag övertygad om att Sverige upplevt ännu en krissituation som kommer att gå till eftervärlden som katastrofal när det gäller samordning och hantering.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.