Det är som jag befarade – Kristdemokraterna är på väg åt fel håll.

Ingenting som har hänt sedan Ebba Busch Thor tillträdde som partiledare har fått mig att ändra mitt beslut att lämna partiet.

Ebba Busch Thor har som ambition att Kristdemokraterna ska stå längst till höger bland riksdagspartierna.

Redan under tiden då jag satt i riksdagen fanns det i riksdagsgruppen en minoritet som drog åt det hållet och några år senare försökte få Göran Hägglund avsatt som partiledare.

Sedan har Ebba Busch Thor blivit vald till partiledare och flaggat för en ny politik, och kommit med en flummighet när det gäller abortfrågan, som legat som en våt handduk över Kristdemokraterna.

Den nya inriktningen är ett sätt att gå tillbaka till 60-talet, och det är förfärande.

Kristdemokraterna ger sig nu in på en högerpolitik också gällande rättspolitiska frågor, med hårdare tag och längre straff.

Det finns inte någon vetenskapig grund som visar att längre straff ger en minskad brottslighet och det är långt ifrån den linje med fokus på förebyggande arbete och tidiga åtgärder som jag och andra inom partiet har arbetat med.

Att partiet går åt det här hållet kan bero på att man hoppas vinna fler procentenheter i opinionsläget. Men då glömmer man det väsentliga: politikens innehåll.

Om jag ska ha berättigande inom politiken måste jag ha en vision för hur samhället ska se ut.

Den visionen som jag stod bakom, där partiet fokuserade på alla människors lika värde, stod bakom svaga i samhället och hade en rättspolitik inriktad på förebyggande, den finns inte längre.

Vart tog den vägen? Vart försvann idéerna?

Ebba Busch Thors politik och Kristdemokraternas nya riktning kan enligt min uppfattning leda till att partiet inte bara går på grund – utan sjunker.

Det finns kanske en övertro till att partiet med en tillbakagång till politiken på 60- och 70-talen kan repa nytt mod och bli större igen, men det tror jag inte ett ögonblick på.

För på den tiden fick Kristdemokraterna inte över två procent vid riksdagsvalen, och det är dit man nu är på väg. Enligt de senaste opinionsundersökningarna når partiet knappt upp till riksdagsspärren.

Med Ebba Busch Thors politik finns ingen framgångsrik plats för Kristdemokraterna i svensk politik – risken är att det blir ett litet, populistiskt, religiöst parti på högerkanten.

Jag känner en stor sorg över att man hamnat där man hamnat, för det är en ideologi som jag och många andra inte kan ställa oss bakom.

Så jag undrar: Varför säger ingen något?

Tycker alla i Kristdemokraterna på det här sättet? I så fall är det ett parti för ett ytterst litet antal. Annars är majoriteten tyst av någon form av rädsla för att splittra partiet.

Därför är det förfärligt att ingen heller ställde upp i partiledarvalet mer än en liten stund, jag är väldigt förvånad över att alla backade ur. Jag tycker att det hade varit rimligt att de andra kandidaterna tog striden.

Jag skulle vilja att Alf Svensson, Emma Henriksson, Jakob Forssmed och andra i partiet höjer sina röster – antingen får de meddela att de är med på den nya riktningen, eller så måste de säga att vi är på väg åt fel håll.

Men jag hör ingen, och tystnaden förvånar mig.

Jag vill se en kristdemokrati som slåss för en vision om ett samhälle där vi tar hand om varandra och har en värdegrund där vi bryr oss, och den solidariteten finns inte längre i politiken.

Med den politik som Kristdemokraterna idag för finns ingen räddning för partiet.

Det är hög tid för fler i partiet att ta bladet från munnen.

De som inte ställer sig bakom Ebba Busch Thors politik måste höja rösterna och likt en räddningsflotte kämpa för att förhindra partiet från att sjunka.