Att Sverige tar mot fler flyktingar än någonsin har inte undgått någon. Att dessa människors väg in i arbete är lång och svår är lätt att inse.

Den svenska ekonomin kräver lång utbildning och många enkla jobb har försvunnit.

Ändå står Landsorganisationen (LO) och andra fack och blockerar varje tillstymmelse till förenkling för dessa människor att få in en fot på arbetsmarknaden.

Att allt fler stämmer in i kören att ingångslönerna måste sänkas, verkar LO:s ordförande Kalle-Petter Torwaldsson ta lätt på.

LO är tämligen ensamma i sitt hörn. Det är Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna som är helt emot.

Mot det står Finanspolitiska rådet, konjunkturinstitutet, OECD, IMF och nu senast Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi, som vill sänka ingångslönerna.

Men fackets agerande i frågan om ingångslöner är inte en isolerad händelse. Det är en del av den maktapparat svensk fackföreningsrörelse är på svensk arbetsmarknad.

Den skadliga lönepolitiken som slagit ut många enkla vardagsjobb är samma typ av maktutövning som visar sig när företag sätts i blockad, för att facket inte får som de vill.

Vägen framåt är inte lagstiftade löner, som Centerpartiets partiledare Annie Lööf mellan raderna nyligen hotade med. Det är heller inte en högljudd ton i debatten som kommer hjälpa. I stället måste makten mellan arbetsmarknadens parter bli jämnare.

Utanför fackens tankevärld står en verklighet och knackar på dörren.

Vi har idag hundratusentals flyktingar som ska integreras och skaffa sig ett jobb. Ungdomar som med dagens ingångslöner tvingas stå utanför arbetsmarknaden. Konsekvenserna av LO:s agerande är därför orimliga.

För oss i KDU är det uppenbart att de utmaningar Sverige står inför kräver förändringar i fackets makt.

Det visar sig gång på gång vara ett problem och när bara fackets företrädare anser att det inte är ett problem, då är det dags att ändra lagen.