Syriens nordvästra provins, Idlib, är den sista stora enklav som kontrolleras av regeringsfientliga styrkor och den har hittills fungerat som en sorts säkerhetsventil.
När andra områden som kontrollerats av de regeringsfientliga styrkorna har fallit har de syriska trupperna gett överlevande valet att släppas i Idlib eller att stanna kvar i regeringskontrollerade områden, där de ständigt löper risk att fängslas, torteras eller avrättas.
Av uppenbara skäl har många valt Idlib.
Ungefär hälftenav Idlibs befolkning på 2,3 miljoner utgörs i dag av människor som har tvingats hit från andra delar av Syrien. Men nu hotas även Idlib.
Risken finns att rysk-syriska styrkor återupptar sina karakteristiska urskillningslösa och ibland avsiktliga angrepp på civila och civil infrastruktur som sjukhus.
Dessa metoder innebär krigsbrott och är ett viktigt skäl till att uppemot en halv miljon människor har dödats och över 50 procent av Syriens befolkning har fördrivits från sina hem sedan krigsutbrottet.
Tidigare har civila som försökt fly rysk-syriska angrepp kunnat korsa gränsen mellan Idlib och Turkiet, där ungefär 3,5 miljoner syrier nu lever. Men sedan oktober 2015 har turkiska säkerhetsstyrkor stängt gränsen och avvisar asylsökande direkt, ibland under beskjutning.
Om Turkiet skulle ställas inför ett större inflöde av asylsökande som flyr från rysk-syriska bombanfall kan lösningen bli att Turkiet försöker placera dem i delar av Syrien som ligger längs den turkiska gränsen, bland annat regionerna Afrin och Jarabulus.
De här delarna kontrollerar Turkiet nu, men de är knappast skyddade från angrepp.
Eller så kan Turkiet släppa in ett stort antal flyktingar och ställas inför press inifrån på att bryta överenskommelsen med EU om att stoppa flödet av asylsökande över Egeiska havet till Grekland – precis när valrörelsen inför 2019 års val till Europaparlamentet inleds.
Ett betydligt bättre alternativ är att förhindra en massaker i Idlib. Och bästa sättet att uppnå detta är genom att Europa sätter press på Ryssland.
Det ryska flygvapnet har stridit tillsammans med syriska plan sedan 2015. Detta är ett viktigt skäl till att regeringsvänliga styrkor som tidigare var i ett militärt utsatt läge nu ser ut att få övertaget.
Dessutom är Rysslands officiella vapenexportör, Rosoboronexport, Syriens viktigaste vapenleverantör.
Ryska diplomater har inlagt veto mot att ställa Syrien inför Internationella brottmålsdomstolen och har utan framgång försökt blockera utredningen om vilka styrkor som har använt kemiska vapen.
Medier med anknytning till ryska staten, bland annat RT och Sputnik, har bedrivit en aktiv kampanj för att bortförklara övergrepp från den rysk-syriska militärens sida.
Sverige och övriga europeiska regeringar bör sätta press på Moskva att utnyttja sina möjligheter att påverka.
Kreml behöver snabbt förbättra sina relationer med EU för att få sanktioner lyfta och förbättra framtidsutsikterna för sin ekonomi som hotas av stagnation. Det finns många hinder – Krim, östra Ukraina, MH 17, Novitjok – men europeiska regeringar bör göra klart att ett blodbad på civila i Idlib skulle sänka de bilaterala relationerna ännu längre under fryspunkten.
Ryssland har visat ett visst intresse av att undvika detta. Idlib är den enda av fyra överenskomna ”deeskaleringszoner” där Ryssland och Syrien inte har svängt och återtagit området.
Ryssland har godkänt att Turkiet inrättar ett dussintal ”observationspunkter” omkring Idlib, men även om Turkiet säger att Idlib är en ”röd linje” har Ryssland varit mer kluvna.
Det tydligaste tecknet hittills är enligt källor nära förhandlingarna att Ryssland diskret har framlagt idén att stoppa den militära framryckningen mot Idlib i utbyte mot ett massivt åtagande från Västs sida att bidra till att återuppbygga syriska städer och infrastruktur som har jämnats med marken.
Även om europeiska regeringar skulle kunna övertalas att återuppbygga städer som till stor del har förstörts av ryska och syriska styrkor är förslagets utformning kontroversiell.
Den syriska regeringen har försökt hindra flyktingar från att återvända hem – beslagtagit deras hem och hotat med internering – samtidigt som man har prioriterat återuppbyggnad i områden där befolkningen uppfattas som positivt inställd politisk.
Dessutom har syrisk militär och underrättelsetjänst redan lagt beslag på stora summor i humanitärt bistånd för sin egen vinning och för att finansiera slakten av civila.
Med tanke på bristen på öppenhet och oberoende övervakning finns det mycket goda skäl att befara att de skulle hantera ett återuppbyggnadsstöd på samma sätt.
Oavsett vilket bör syriska civila inte vara beroende av massiva utbetalningar. Alternativet är att sätta fokus på den ryska delaktigheten i Syriens krigsbrott och utöva kraftiga påtryckningar på Kreml att upphöra med övergreppen.
Det är dags att klargöra att Ryssland kommer att misslyckas kapitalt med sin strävan att förbättra relationerna med Europa så länge de fortsätter stödja det brutala förtrycket i Syrien.
Det budskapet måste framföras klart och tydligt – ödet för de 2,3 miljonerna syrier i Idlib hänger på det.
