ROLIGA KILLAR Jag har alltid varit så avundsjuk på Filip och Fredrik. Dom roliga killarna finns överallt, dom har dörrarna öppna och får fortsätta göra saker oavsett hur kul det blir, eller om dom gör något fel. Dom kan trampa i klaver så många gånger att det tillslut blir charmigt, för vi förlåter dom alltid, skriver P3-profilen Kitty Jutbring.

Hur jävla dum får man vara tänker kanske du nu. Ska den korkade bruden göra om samma tabbe igen och skriva på Debatts sida? Lärde hon sig inget sen sist?! Jag syftar på när jag fick i uppdrag (det var debatts upplägg) att jämföra dokusåpa-inlåsning med gruv-instängning. Och trots att jag dubbelt i texten påpekade att det var en bizarr, omöjlig och galen jämförelse visste hatet inga gränser. Men ändå är jag här igen, så…Nej, jag lär mig tydligen aldrig. Vad tycker jag den här gången då? Ingen har väl missat kritiken mot en viss duos kommentering av Oscarsgalan? ”Fiasko!” ”Dom snackade sönder allt!” ”Dom pratade bara om killar, för killar!” Själv har jag alltid varit så avundsjuk på Filip och Fredrik. Dom verkar ha så kul, dom är roliga, vassa, spontana och får göra allt det där man själv önskar att man fick. Ibland när man förfestar, reser eller bara träffar nån sjukt rolig taxichaufför eller butiks-tant kan man känna att -Aaahhhh! Vad roligt det är just nu, och vad rolig JAG är nu, tänk om detta sändes på TV, folk skulle älska mig. Men sen när man väl hamnar i rutan så är man i en helt annan roll som gör att det där härliga och spontana är svårt att förmedla. Jag vill också åka runt i världen med min bästis och lattja fram TV-program bland härliga miffon. Men skulle jag få det? Jag kan se ett mönster. Från det att man börjar skolan och ända fram till kaffeautomatshänget så finns det en konstant kategori av ”roliga killar”. Dom behöver inte vara jätteskarpa, inte snygga, inte rika (fast det blir dom ändå sen) eller ha märkeskläder.

Inte ens deo behövs. Dom är bara magiska ändå. Man förlåter dom, vill ligga med dom, vara nära dom och bara älska dom, för dom är just ”roliga killar”. Eller roliga och roliga, dom har den där självsäkra jargongen och självklara arrogansen som alla smälter för och ingen vågar stå upp mot. Varken lärare, arbetskamrater, chefer eller TV-kanaler. Dom roliga killarna finns överallt, dom har dörrarna öppna och får fortsätta göra saker oavsett hur kul det blir, eller om dom gör något fel. Dom kan trampa i klaver så många gånger att det tillslut blir charmigt, för vi förlåter dom alltid. Eller hur, Alex Schulman? Och dom blir bara fler, dom roliga killarna är rockstjärnor som släpps fram tidigt och får chans att bygga upp sina karriärer och skills genom övning, samtidigt som dom hela tiden bärs upp och hejas på av medieföretagen. Och som vanligt i ett mansstyrt samhälle så hamnar tjejerna efter. Naturligtvis, för i populärkulturen och på skolorna finns inga ”roliga tjejer” bara dom smarta, snygga eller söta och duktiga. Det handlar om synen på kön, om rollerna vi får. Det är som att vi tjejer har så fullt upp med att vara allt det där som krävs för att vara tjej så att humorn och spontaniteten får stå tillbaks. Humor och speciellt elak humor ses som något manligt. Och, ja, direkt okvinnligt vågar jag påstå. För vem vill ligga med dom halvsnygga tjejkomikerna? Jag skulle vilja se TV skicka ut tjejer på samma villkor som Fredrik och Filip, och dessutom: jag antar själv gärna utmaningen. Skicka ut mig och min bästis med ett filmteam imorgon och jag lovar att underhålla precis som dom roliga killarna. Men hade nån skrattat?

Så, tillbaks till senast jag skrev här på Svt-debatt-sidan? Då blev det gatlopp och kritik i tidningar, men hade det hänt  om jag tillhört gänget ”roliga killar”? Då hade min jämförelse bara varit ett i raden av skruvade, vågade infall.

Hade det kanske varit roligt tillochmed?