”Teknikjättarna måste betala för kulturen”, skriver företrädare för ett antal kulturskaparorganisationer på SVT Opinion.
Anledningen är att elektronikföretag i pågående rättsprocesser motsätter sig upphovsrättshavarorganisationen Copyswedes krav att så kallad privatkopieringsersättning ska tas ut vid köp av datorer, smarta telefoner och surfplattor.
Kulturskaparföreträdarna kan sina berättarknep, och de vilseleder när de försöker beskriva detta som en fråga mellan dem och elektronikföretagen.
Detta är en fråga mellan Copyswede och svenska konsumenter. EU-domstolen slog 2010 fast att det är konsumenterna som ska ersätta upphovsrättshavarna för eventuell privatkopiering.
Kostnaden kommer alltså att landa på den Spotifylyssnande sundsvallsstudenten och Netflixtittande norrköpingsbon.
Privatkopieringsersättningen infördes på den tid då konsumenter använde kassettband och VHS-kassetter. Ersättningen skulle kompensera upphovsrättshavare för kopiering av musik, filmer och tv-program på kassetterna.
ElektronikBranschen håller givetvis med om att upphovsrättshavare ska kompenseras när vi andra lyssnar och tittar på deras musik och film. Privatkopieringsersättningen var rimlig på kassetter eftersom de nästan bara användes för detta ändamål.
Men datorer, smartphones och surfplattor är inte – som det heter i lagen – ”särskilt ägnade” för privatkopiering. Svenska konsumenter behöver inte längre kopiera.
På datorer, telefoner och surfplattor använder de streamingtjänster som Spotify och Netflix.
Genom dessa betalar de redan upphovsrättshavarna. Dessutom står den digitala försäljningen idag – enligt musikbolagens organisation Ifpi – för 88 procent av landets totala musikförsäljning. Sådan musik går oftast inte att kopiera.
En annan högst rimlig och rättvis princip är att konsumenter inte felaktigt ska tvingas betala för något som de inte använder.
Kulturskaparna i artikeln är på ett beklagligt sätt lockade av Copyswedes förföriska locktoner.
Det samma kan man inte säga om ungdomsförbunden i samtliga riksdagspartier utom SD, som i en unik debattartikel häromåret dömde ut Copyswedes krav som ”provocerande och ytterst omodernt”.
Copyswede säger sig agera i kulturskaparnas intresse, men organisationens vägran att se denna ineffektivitet riskerar snarare att ställa till stor skada för konstnärerna.
Konsumenttillvända tjänster har kraftigt minskat problemen med olaglig piratkopiering från nätet. På köpet försvann även privatkopieringen.
Det finns en betalningsvilja hos konsumenterna att betala för det de gör – men inte för det de inte gör. Betalningsviljan riskerar att urgröpas.
Den olagliga kopieringen är på väg att försvinna.
Ska den nu bjudas tillbaka in? De största förlorarna på detta vore upphovsrättshavarna.
Kulturskaparorganisationernas företrädare konstaterar i artikeln att elektronikföretagens produkter skapar ”möjligheten att privatkopiera”. I denna formulering ligger nyckeln till ett mer konstruktivt förhållningssätt.
Varför inte bejaka att den tekniska utvecklingen skapar betydligt fler möjligheter än bara så?
Datorer, smartphones, surfplattor och streamingtjänster innebär fantastiska möjligheter för kulturskapare att nå ut till nya och bredare publiker. Och möjligheter att få betalt för det.