Vi i Kiruna har gratis bussresor, något som har blivit en succé. Fler städer borde följa vårt exempel – en offensiv miljöpolitik med ekonomiskt utjämnande effekt är precis vad som behövs i Sverige.
Från och med hösten 2011 har Kiruna kommun infört avgiftsfria bussresor inom kommunen. Beslutet gäller både lokaltrafiken och länstrafiken och under förutsättning att man löser ut ett busskort hos kommunen. Varför gjorde vi då detta?
I ett samhälle som i allt högre utsträckning präglas av höga egenavgifter och sänkta skatter blir behovet av klassutjämnande åtgärder allt större. Att ha råd med en bil, eller att kunna ta körkort, är en frihet som sannerligen inte innefattar alla.
Vi menar att förutsättningen för den fria rörligheten är att samtliga innefattas av den.
Stora grupper i samhället nyttjar i princip aldrig kollektivtrafiken samtidigt som vissa är beroende av att den fungerar. I mindre städer är kollektivtrafiken ofta begränsad. Turerna är få, och väntetiden lång mellan dessa. Även de som av ekonomiska skäl skulle behöva nyttja bussarna tvingas mer eller mindre att använda bil.
Därmed fastnar man lätt i ett moment 22: För att motivera tätare turer behövs högre beläggning, men för att få högre beläggning behövs tätare turer. Här krävs incitament för att öka användandet och bryta den ”onda” cirkeln!
Miljövinsterna är naturligtvis också ett skäl. Bättre luftkvalitet och en renare stad är obestridliga resultat av ett ökat användande av kollektivtrafiken. Minskade utsläpp av koldioxid är också en effekt som bidrar till insatserna för att motverka klimatförändringen.
Ekonomiska vinster har vi inte räknat på inför detta beslut. För större städer innebär en kraftig ökning av kollektivtrafiken att stora och vansinnigt dyra vägbyggen kan slopas, då trängseln på vägarna minskar.
För mindre städer är det troligare att investeringskostnader för bland annat parkeringsplatser kan reduceras. Att fri kollektivtrafik, som del av en attraktiv stad, kan locka invånare till staden ger även det en ekonomisk effekt. Framför allt är det dock de som nyttjar kollektivtrafiken som vinner ekonomiskt, vilket är gott nog.
Debatten innan beslutet färgades av många domedagsprofeter. ”Det blir oerhört dyrt”, ”bussarna blir till värmestugor kvällstid”, ”detta kommer inte fungera”, ”kirunaborna åker ändå inte buss” och så vidare.
Nu har de fria resorna pågått i två och ett halvt år och resultatet talar sitt tydliga språk. Beläggningen på bussarna ökade redan under första året med mer än 75 procent och vid senaste utvärderingen hade resandet med lokaltrafiken ökat med över 300 procent.
Kostnaden under 2013 var 3,3 miljoner, att jämföras med kalkylerade 5 miljoner, och då är vinsterna med beslutet inte kalkylerade över huvud taget. Personalen upplever inte att beslutet medfört problem under kvällstid. Dessutom slipper man kontanthanteringen.
Vad gäller debatten i Stockholms län tar moderaten Kristoffer Tamsons här på SVT Debatt upp omöjligheten att sänka priserna samtidigt som man upprätthåller en god kvalitet.
För det första så utgår han från ett stuprörstänkande vad gäller ekonomin. Ett arbetet med att få fler att åka kollektivt måste ses i ljuset av vad det kostar om man inte gör det. Vilka kostnader för till exempel vägbyggen och parkeringar skulle kunna undvikas om fler ställer bilen? Vilka kostnader för miljökonsekvenser skulle kunna undvikas eller åtminstone minskas? Hur värderas förstärkningen av stadens varumärke? Det är frågor man måste ställa sig snarare än att bara se kostnaderna.
För det andra så är det inte intellektuellt hederligt att ställa sänkningar av avgiften mot kvaliteten i kollektivtrafiken, eller för den delen mot sjukvården. Om den typen av argument skall vara vägledande så innebär det att inga nya reformer på något område kan genomföras.
Dessutom nämner Tamsons aldrig konsekvenserna för verksamheten, då samma politiska parti sänker skatter för de som redan har eller rear ut gemensamma tillgångar och verksamheter.
För det tredje så missar han, inte oväntat, helt klassperspektivet. Låt oss se vad som händer om man helt bortser från ekonomiska vinster med reformen och lägger den på skattsedeln. Då landstingspolitikerna i Stockholm räknade på saken visade det sig att alla med en månadsinkomst på mindre än 40 000 kronor skulle gynnas, även om man inte åker kollektivt dagligen. I Göteborg räknades fram att en skattefinansiering skulle kosta en genomsnittlig göteborgare 155 kronor per månad, att jämföras med dagens pris på 545 kronor per månad.
Sakargumenten för de som inte vill ha fria bussresor har visat sig gripna ur luften. I bästa fall tyder detta på rädsla för förändring. I sämsta fall en vilja till klasscementerande politik.
En offensiv miljöpolitik med ekonomiskt utjämnande effekt är precis vad som behövs. Att man dessutom kan spara på dyra vägprojekt blir grädden på moset.