Debattinlägg

Knäred för 400 år sedan var som Kongo idag

KRIG OCH FRED ·

Fredsforskaren Peter Wallensteen om dagens 400-årsjubileum av freden i Knäred:

Från 1613 till 2013 – idag är det precis 400 år sedan freden i Knäred slöts mellan Gustav II Adolf och Kristian IV. Under sekel var Sverige och Danmark arvfiender, men konflikten löstes och fredsavtalet i Knäred var ett av alla steg på vägen. Det ger hopp för andra till synes tröstlösa konflikter i världen idag, skriver freds- och konfliktforskaren Peter Wallensteen.

I ett brev från en avlägsen landsdel kommer rop på hjälp. Avsändaren berättar att ”hopar med främmande folk, ja djävlar, som varken fruktar Gud eller människor, rövar, våldgästar, tar för sig”.

Det låter som en skildring från dagens östra Kongo. Kanske ett brev till FN:s generalsekreterare? Det skulle det kunna vara. Men brevet är ställt till den nye kungen av Sverige, Gustaf II Adolf, år 1612 – och beskriver läget i Sverige.

Landet var i upplösning. Med dagens termer skulle vi kanske beskriva dåtidens Sverige som en stat i kollaps. Kungen hade just tillträtt. Han var 16 år och tog över ett fattigt land och tre krig ­– varav ett med Danmark. Kalmar, som var Sveriges ena utpost mot Danmark och som givit namn åt kriget, hade kapitulerat. Kort därefter intog danska trupper Älvsborgs fästning i dagens Göteborg.

Men även Danmark var slitet. Framgångarna hade varit dyrköpta med stora förluster och omfattande härjningar i Skåne. En seg svensk försvarsstrategi hotade förlänga kriget.

Situationen i dagens Kongo visar likartade drag. Det är ett vanskött land, med milisgrupper, rövarband och arméer från grannländer som härjar i olika landsdelar. Även kongoleserna skulle vilja få slut på detta.

Så var definitivt läget för Danmark och Sverige 1612. Den 20 januari 1613 slöts således en historisk fred mellan de två länderna, på den lilla platsen Knäred i gränsområdet mellan Halland (som då var danskt) och Småland. Fredsavtalet kom till genom engelsk medling och garanterades av den engelske kungen. Sverige fick tillbaka Kalmar, medan Älvsborgs fästning behölls av Danmark som krigsskadestånd. Den skulle bara lämnas tillbaka mot en lösen om en miljon riksdaler specie.

Freden i Knäred var kostsam. Sannolikt räknade inte Danmark med att Sverige skulle klara att betala denna väldiga summa. Genom en uppstramning av den svenska statsförvaltningen gjordes dock det omöjliga. Lösen betalades. Men händelsen glömdes inte. 1660 fick Danmark tillbaka Bornholm enbart mot en lösensumma av 18 storgårdar i Skåne: Bornholms lösen. Smädelser och partisk historieskrivning hade genom århundraden präglat förbindelserna mellan de två grannländerna.

Sådana anklagelser kring historiska oförätter är vanliga också i dagens konflikter. De kan motivera aktörer till övergrepp mot oskyddade och oskyldiga. Revanschism är en stark känslomässig kraft i många sammanhang. Idag får de ofta ett starkare och snabbare genomslag genom nya medier.

Freden i Knäred var inte den enda mellan Sverige och Danmark. Från historieböckerna minns vid Brömsebro, Roskilde och många andra. De löste tillfälliga situationer, men skapade sällan en tilltro till en varaktig fred. Detta mönster finns också idag. Kongo har sett flera fredsavtal, det samma gäller Sudan, Liberia, Guatemala och andra.

Men att ett avtal misslyckas behöver alltså inte betyda att det förblir så för all framtid. Fredsförhandlingarna leder till nya insikter om motståndaren, och till slut kan parterna nå ett avtal som fungerar.

För Sverige och Danmark upphörde fientligheterna med Napoleonkrigens slut 1814. Under 300 år hade oförsonligheten mellan de två nordligt belägna grannländerna varit ett närmast självklart inslag i europeisk politik. Märkligt nog vände det sedan snabbt. När Esaias Tegnér i Lunds domkyrka lagerkrönte den danske skalden Adam Oehlenschläger 1829, framhöll han samtidigt att ”söndringens tid är förbi”. Lite senare beskrev Oscar I krig mellan ”skandinaviska bröder” som ”omöjligt”.

Idag kan vi se tillbaka på 200 år utan krig mellan de nordiska länderna.

Hur kunde konflikten mellan Sverige och Danmark bara upphöra? Och hur kan en historieskrivning med så många oförrätter leva vidare utan att skapa återkommande krogslagsmål eller diplomatiska kontroverser?

Ett svar är att utgången av stora europeiska krig hade förvandlat Sverige och Danmark till andra rangens stater. Ett annat är att krigen hade blivit allt för kostsamma. Ett tredje är att utveckling av jordbruk, utbildning, och industri sågs som viktigare för folkens välfärd. Till detta kom att ledarna behövde ha allt tydligare folkliga mandat. Det blev efterhand mer ärofullt att vara direktör eller generaldirektör än general eller amiral.

Ytterligare en faktor kan vara skandinavismen. Den blomstrade på 1800-talet och byggde på en gemensam identitet som uteslöt krig mellan skandinaviska stater. Ett konkret resultat var den anmärkningsvärda valutaunion som infördes 1873. Den innebar att de skandinaviska länderna fick de kronor som vi fortfarande har som valuta, och som under 40 år hade en fast inbördes växelkurs.

Det är en hoppfull historia. Skandinavien visar att länder kan förändras, och att det kan gå snabbt. Efter freden i Knäred klarade sig Sverige undan statsförfall genom att lita till egna resurser och en effektivare statsförvaltning. Sådant ger hopp för dagens Kongo. Om inblandning utifrån upphör, om staten kan ge invånarna skydd och betonar en utveckling som grundas på landets egna resurser, följer också en chans till både inbördes fred och bättre relationer till grannländerna.

Detta satsade Danmark och Sverige på efter Napoleonkrigen. Med ökad säkerhet i Norden som följd.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.