Idag samlas vi på Stortorget utanför Börshuset i Stockholm. Utanför det hus där Svenska akademien har haft sina veckovisa torsdagsmöten i snart 100 år.

Vi gör det inte för att ta parti för eller mot en enskild ledamot.

Inte heller för att vi skulle ha någon särskild insyn i det sekretessbelagda arbete som Svenska akademien har utfört.

Vi gör det för att vi inte har något val.

Under 20 års tid har flertalet kvinnor upprepade gånger vittnat om utsatthet för sexualbrott från en man med nära anknytning till akademien.

Är det något #metoo bidragit med så är det att vi har kunnat se, höra och ta del av kvinnors berättelser om övergrepp i en mycket större utsträckning än någonsin tidigare.

Äntligen har fler fått upp ögonen för systematiska trakasserier, diskriminering och övergrepp som både är och har varit många kvinnors vardag under hela deras liv.

Hur ska vi då kunna blunda när ett stort antal kvinnor vittnar med samstämmiga uppgifter om sexuella övergrepp av en enskild man?

Hur ska vår tystnad tolkas om också vi som står vid sidan av låter en mans misstänkta övergrepp överskuggas av frågan om en kvinnas förmåga att leda en sammanslutning?

Röster höjs om att vi vet för lite. Att vi inte ska agera på knapphändig information.

Är det inte precis den retorik som har lett oss till en situation där mäns övergrepp kunnat tystas ned och trivialiseras under årtionden, ja århundranden?

För visst vet vi tillräckligt.

• Vi vet att en mängd kvinnor berättar samstämmigt om sexuella övergrepp utförda av en man.
• Vi vet att kunskap om övergreppen har funnits i över 20 års tid.
• Vi vet att två män har suttit som ständiga sekreterare under tiden de misstänkta övergreppen ska ha ägt rum utan att agera.

Ja, faktiskt genom att också trivialisera och bortförklara vittnesmålen.

• Vi vet att en kvinna, som första ständiga sekreterare sedan 1786, som en del i att vilja modernisera akademien tillsätter en oberoende utredning för att minska tystnadskulturen och öka tillgången på information.
• Vi vet också att hon fått lämna sin position medan männen som föregått henne sitter kvar.

Därför anordnar vi manifestationen idag. För att specifikt kräva av akademien att en gång för alla ta itu med sina problem men också för att tålamodet med män som håller varandra om ryggen är slut.

För att vi lever i 2018 – och för att vi därför har både ett ansvar och en skyldighet att använda vår röst.

Fotnot: Knytblusmanifestation – ytligt eller viktigt? Det är ett av ämnena som tas upp i programmet Opinion Live den 19 april 2018.