VENEZUELA Landets medborgare har tröttnat på kriminalitet, orättvisor och korruption. Omvärlden måste ta krisen på allvar.
Venezuela kallas för Karibiens pärla, med sina vackra badstränder, svajande palmer och regnskog i Amazonas. Människor drömmer världen över om att besöka världens högsta vattenfall – Angelfallen.
Men just nu befinner sig Venezuela i ett mycket kritiskt och instabilt läge. Trots det har man i svensk media inte kunnat läsa mycket om den oroliga situationen. Venezuela är den femte största ekonomin i Latinamerika, en av de största oljeproducenterna i världen och landet innehar en av Latinamerikas största naturgasfyndigheter.
Landet har i dag också en mycket hög inflation, bland de högsta i världen.
Valutan devalveras konstant. Minimilönen ligger i dag på 3270 bolivares i månaden, vilket med den officiella växelkursen motsvarar 279 amerikanska dollar. Men problemet är att Venezuelas ekonomi i hög utsträckning bygger på den svarta växelkursen, i slutändan blir lönen ungefär 35 amerikanska dollar. Detta är ett av de största problemen som folket demonstrerar för.
Hälften av den aktiva befolkningen arbetar inom den informella ekonomin. Nästan all mat som konsumeras i landet importeras och privata investerare har minskat sina investeringar på grund av den politiska radikaliseringen av ekonomin under de senaste åren. Det finns också en dubbel växelkurs som har gjort ekonomin osäkrare och mer komplicerad.
Som om inte det vore nog är Venezuela i dag ett av de mest våldsamma länderna i världen. Jag minns när Hugo Chavez tillträdde som president 1999, och antalet mord om året var 4 500. Femton år senare har siffran ökat till ungefär 25 000 mord om året.
Det här liknar mer och mer ett inbördeskrig.
De flesta mord blir inte ens lösta, kanske för att polisen själva är delaktiga i brottsliga aktiviteter? Eller kanske på grund av den höga korruptionen som plundrar landet?
Venezuela är ständigt rankat som en av de mest korrupta nationerna i världen. Den hopplösa byråkratin och svarta marknaden bidrar till att tjänstemän kan berika sig själva. Vad förväntar vi oss från en nation där korruption har blivit status snarare än brott? Många har tappat hoppet och har därför sedan några år tillbaka börjat utvandra för att söka en grundläggande trygghet som Venezuela inte kan erbjuda. Det är första gången i historien som mina landsmän utvandrar på det här sättet.
När jag bodde i Venezuela fanns det givetvis olika politiska åsikter men absolut inte som det är i dag.
Landet har delats i två grupper, de som stödjer den nuvarande regeringen ”Chavismo”, och oppositionen. I drygt två veckor har landets invånare protesterat på gatorna för att uttrycka sitt missnöje och visa att de har fått nog av hög kriminalitet, hög inflation och bristen på livsmedel. Att köa i timmar för att handla till exempel matvaror, tvättmedel och toalettpapper är det dagliga livet för alla venezuelaner.
Under de senaste demonstrationerna har minst tio personer dödats, tiotals människor skadats och hundratals arresterats.
I går när jag pratade med mina släktingar och vänner i Venezuela berättade de att demokratin och rätten till yttrandefrihet minskar för varje dag. De beskriver även konstanta kränkningar av mänskliga rättigheter både från poliser och paramilitära grupper, ”los tupamaros”.
Det är förbjudet för radio- och tv att visa någon som helst information om protester som pågår mot regeringen och förra veckan tvingade regeringen journalister från den amerikanska nyhetskanalen CNN och tre amerikanska diplomater att omedelbart lämna landet.
Många venezuelaner kritiserar presidenten Nicolas Maduro och hans regering hårt. Oppositionsledarna Henrique Capriles och Leopoldo López uppmanar anhängarna att inte använda våld eller hamna i anarki. López har därför överlämnat sig själv till myndigheterna efter att regeringen anklagat honom för våld.
Landet är på väg mot kollaps, medborgarna har tröttnat och de vill ha en förändring.
Men icke-demokratiska åtgärder främjar ju inte demokratin. Det löser ingenting att använda auktoritära regimtekniker som att fängsla motståndare, tysta ner media och hota det civila samhället.
Det är tragiskt att se hur ett land fyllt av resurser och möjligheter har hamnat i den här situationen. Med all rikedom kunde Venezuela ha haft samma levnadsstandard som Norge.
Hur ser framtiden ut för Venezuela? Det återstår att se, men jag drömmer om ett land där alla kan leva i fred oavsett politiska åsikter. Venezuelanerna måste sluta döda varandra, den höga siffran av mord är oacceptabel.
Jag vill se en utveckling i Venezuela där resurserna används på ett smartare sätt. Korruptionen och fattigdomen måste tas på allvar, men vi kan inte göra misstaget att lösa det med mer våld.