I Anna Wallin Adersjös reportage i Uppdrag granskning beskrivs två betygsproblem: (1) Bristande rättssäkerhet och (2) Bristande likvärdighet.
Båda problemen är kända sedan tidigare. Av reportaget framgår att rektorer kan påverka lärare så att betyg blir högre än vad som framgår av anvisningar, att rektorer inte känner till och följer reglerna och att rektorer kan ändra betyg som lärare har satt.
Det framgår också att en lärare som följer reglerna och som anmäler en rektor till Skolinspektionen inte får stöd.
Av statistik över betyg på nationella prov och slutbetyg framgår att betygen inte är rimligt likvärdiga och det bekräftas i Skolinspektionens kontrollrättningar av nationella prov. I programmet diskuteras orsaker och de medverkande är överens om att det var bättre förr.
Då följdes reglerna, rektorer lade sig inte i betygssättning, likvärdigheten var bättre, betygsinflation fanns inte och eleverna kunde inte välja skola.
Man drar slutsatsen att det enda som förhindrar att en elev får det betyg som han/hon vill ha, är den enskilde lärarens yrkesstolthet och civilkurage.
I slutet av programmet ställs frågan: ”Vad bör/kan en politiker göra?”
Men trots att reportaget är bra och belysande så är de åtgärder som anges verkningslösa och det är inte konstigt. För att föreslå åtgärder måste man veta något om orsaker.
Man bör till exempel veta att man på 1990-talet avskaffade huvudlärare och ämneskonferenser och tog bort USK:en. Syftet var att öka rektorernas makt och minska lärarnas inflytande över undervisning och betygssättning.
Den maktförskjutningen medförde till exempel att lärare, utan ersättning i tid eller pengar, kan tvingas sätta betyg på elever som inte längre deltar i deras undervisning.
Man bör också veta att de brister i likvärdighet som Skolinspektionen har identifierat inte beror på lärarna utan på att proven är felkonstruerade. Det problemet kan inte åtgärdas med krav på överensstämmelse mellan provbetyg och kursbetyg.
Dessutom bör man känna till att en elev som på 1980-talet fick 1:a eller 2:a i gymnasiebetyg inte var behörig till högre studier vilket medförde att de 7 % + 24 % som skulle ha 1:a eller 2:a avbröt sina studier. Det i sin tur medförde att antalet 3:or, 4:or och 5:or blev avsevärt högre än vad anvisningarna medgav.
Att det då ställdes krav på överensstämmelse mellan provbetyg och slutbetyg medförde inte att betygen blev mer rättssäkra eller likvärdiga.
Konsekvensen blev istället att mindre kunniga elever stannade hemma. Då fick klassen högre medelbetyg på centralproven och högre betyg än vad anvisningarna medgav i alla ämnen.
Som jag ser det kan tre åtgärder vidtas.
(1) De regleringsbrev som styr Skolinspektionen kan påbjuda att rektorernas inflytande över betygssättning granskas och att de huvudmän som inte följer lagen bötfälls.
(2) Villkoren för statliga löneförstärkningar kan utformas så att huvudmän tvingas avlöna betygsansvariga huvudlärare.
(3) Lärares arbetsvillkor kan regleras så att undervisning och betygssättning prioriteras. Ersättningar för andra arbetsuppgifter kan regleras separat.
För om lärare, i kraft av sin yrkesetik, är den enda motvikt som förhindrar att betygen sätts på felaktiga grunder, varför ska man då minska lärarnas inflytande? Varför ska deras slutbetyg anpassas till bristfälliga provbetyg på enstaka prestationer?
Som jag ser det bör politiker istället begränsa rektorernas, elevernas och föräldrarnas inflytande och ge de lärare som följer reglerna det stöd, den ersättning och de arbetsvillkor som krävs för att sätta rättssäkra och rimligt likvärdiga betyg.
