Brexit berättade inte enbart om de brittiska medborgarnas beslut. Vid alla liknande omvälvande händelser så synas också demokratin, politiken, media och deras förmåga att vara opartiska och sakliga.
Och sällan har vi väl fått en tydligare bekräftelse på just bristen på opartiskhet. Och aldrig har väl ordet etablissemang varit så passande som i dessa dagar då rösterna från nyhetsmedia och politiker varit en röst oavsett politiskt ursprung.
Men det öronbedövande, griniga och delvis onyanserade anti-Brexit-drevet består trots allt endast av en liten procent av befolkningen.
Sanningen är också att över hälften av den svenska befolkningen anser att EU är på väg åt fel håll. Majoriteten som trots allt inte vill ha en Svexit anser med största sannolikhet så för att de är rädda att hamna utanför.
Konflikten mellan en stor del av befolkningen och ett etablissemang på nedgång växer för varje dag. En ny klasskamp är under uppsegling och inte enbart här, den finns i alla europeiska länder fast med olika smaker och med olika styrka.
Å ena sidan anti-populisterna, en liten åsiktsaristokrati med sina personliga karriärer och identiteter inom rådande etablissemang, människor som delar på en förbittrad rädsla över att deras ”samhällsramverk” ska förlora i förtroende och å andra sidan populisterna, en växande skara av människor som ifrågasätter vad doktorn i statsvetenskap Andreas Johansson Heinö kallar den politiska ”mittfåran” som rymmer mer än enighet om politikens ramverk.
Över tid har det också utvecklats en anmärkningsvärd samsyn gällande viktiga delar av politikens innehåll.
Vänstern har klassiskt sätt haft företrädesrätt som de förtrycktas beskyddare men även de har valt att vända ryggen till den växande skara av människor i Storbritannien som i desperation vänder sig bort från EU som makthavare och som bidrog till att bägaren rann över.
Man sympatiserade med stanna-kvar-sidan eftersom delar av lämna-sidan farit med invandrarfientlig propaganda. Väl spelat!
Man använder sig av anti-rasism-kortet men ruckar samtidigt försiktigt på den ideologiska hörnstenen som säger nej till makt och centralstyrning. Mp, det som en gång var framtidspartiet med visionen om 6-timmars arbetsdag, som genomskådade EU:s syfte att på sikt skapa en politisk union är plockade på alla fjädrar och har idag inget förtroende eller vidare inflytande.
Minns någon Juni-listan och den levande diskussionen om EU? Vad snabbt det gick. De försvann med sköljvattnet medan V och Mp står på etablissemangets sida idag.
Människor som söker ett annat samhälle, som söker visioner, förnyelse och delaktighet är för länge sedan övergivna. De buntas istället ihop med rasister, auktoritära ledare och invandrarhat av ett enigt och ilsket etablissemang.
Ordet populism används idag av anti-populister som just ett ”trash-uttryck” i syfte att förvandla all tänkbar systemkritik till något elakartat som inte behöver någon vidare uppmärksamhet eller analys.
Osanningar som man kan kosta på sig när man äger scenen, har ordet och för en medveten kamp.
Heinös rapport: ”Timbro Authoritarian Populism Index” är kanske den första nyanserade beskrivning av populism som uppmärksammats i nyhetsmedia. Han ger struktur och förklarar skillnader mellan populister och populister. Han konstaterar att :
”Diskussioner om populismen lider för det andra av ett ensidigt fokus på högerpopulismen.” och ”För det tredje lider såväl den mediala rapporteringen som den akademiska litteraturen av stora svårigheter att särskilja de antidemokratiska partierna från de icke-liberala.” .
Med åren har den politiska makten alltmer uniformerats till vad Heinö kallar för en ”europeisk konsensus”. En onyanserad och enfaldigt politisk makt skapar en motsatt onyanserad reaktion hos medborgarna. Anti-populism vs populism.
En fortsatt ökande våg av gatuprotester, missnöjesröstande, rasande förtroende för myndigheter, politiker och media är vad som just nu pågår i Europa och USA.
Fundamentala sprickor i samhället löper allt snabbare och vidgas.
Klasskillnaderna mellan ett alltmer homogent och samspelat etablissemang och en majoritet av befolkningen med ilska och olustkänslor kommer att intensifieras.
