På måndagen anlände Mahmoud Abbas, Palestinas president, till Sverige för att träffa statsminister Stefan Löfven (S) och utrikesminister Margot Wallström (S). Länge har vi och andra talat om nödvändigheten av att erkänna Palestina.
Nu handlar det om att konsolidera samma stat. Att erkänna en stat är en sak, nu kan Sverige bidra till att två stater erkänner varandra.
DN:s ledare menar att Sveriges erkännande ingenting betyder och kallar idén att ett erkännande kan bidra till konfliktlösning för fantasifull. I SvD anklagar Israels ambassadör i Sverige, Isaac Bachman, Abbas för att understödja terrorism och tycker han borde åka till Jerusalem istället för till Stockholm.
Stärkt polarisering bidrar knappast till försoning. Inte heller hjälps konflikten av att vi importerar verbala skyttegravar till svensk inrikespolitik.
Det vi måste komma ihåg är att vi enligt folkrätten har två stater med likvärdiga rättigheter. I maktavseende är det däremot två stater med stora olikheter, där Israel är den uppenbart starkare parten. Det visade inte minst sommarens krig i Gaza.
Israels precisionsbomber dödade över 1470 civila. Det kallas ”collateral damage”. Palestinska klumpiga raketer träffade långt färre civila, fem dog.
Bachman talar ändå om ”de tusentals raketer som under två månader förra sommaren avfyrades mot Israel av den terrorregim i Gaza som han [Abbas] slutit avtal med”, utan att med ett ord nämna israeliska bombräder.
Självklart måste allt våld mot civila upphöra. Från båda sidor. Våld mot oskyldiga är att betrakta som mord. Både Israel och Palestina måste klargöra gränsen mellan rätten till självförsvar och folkrättstridigt våld mot civila.
Fred nås inte lättare om omvärlden blundar för den ena sidans beskjutning, oavsett vad avsändaren kallar den. Rätten till självförsvar innefattar helt enkelt inte några civila mål.
Det svenska erkännandet ger Palestina andrum och möjlighet att bygga vidare ett stabilt samhälle. Men det innebar också ansvar. En väl fungerande demokrati är ingen bot mot våld, men väl en broms.
Abbas har ett ansvar att stärka palestinsk demokrati. För att Palestina ska kunna gå i riktning mot fred måste olika fraktioner enas mot ett och samma mål.
Därför måste Sveriges regering trycka på vikten av samarbete mellan Gaza och Västbanken – det är ett Palestina som ska sluta fred med Israel, inte två.
FN:s säkerhetsråds resolution 242 stipulerar territoriella principer som en lösning måste bygga på; varje stats oavhängighet, gränser och politiska oberoende ska respekteras. ”Alla ska kunna leva i fred inom erkända gränser, fria från hot och våld”.
För att nå dessa vackra och för oss självklara ord måste alla parter ta ansvar för det de kan ta ansvar för. Till att börja med måste båda parter – Israel och Palestina – erkänna varandras rätt att existera utifrån de gränser som gällde innan sexdagarskriget 1967.
Konfliktens grundbult är Israels ockupation efter 1967. Både den ockuperade och ockupanten har ansvar för att finna en varaktig lösning, om än på olika sätt. Därför är veckans besök viktigt.