Hur kommer det sig att svenska politiker, media och övriga i etablissemanget så samfällt ändrade uppfattning kring migration i oktober/november 2015?

Hur kan vi ha en statsminister som bara två månader tidigare på Münchenbryggeriet stolt deklarerar att ”det här grejar vi”. Till att samma statsminister med bister min säger att det här går inte längre – ”vi har nu nått gränsen”.

Vi vet alla vad som hände sen. I rask takt och med en nypa panik genomfördes en rad åtgärder. Till exempel utplacerades polis på Öresundsbron.

Med ett Skåne och ett Danmark som båda såg sig helt förbigångna och som ställdes inför fullbordat faktum. Ett penndrag från Stockholm och den nordiska passfriheten som gällt sedan sextiotalet var nu utraderad.  

Men varför blir det då så här? Varför har Sverige politiker som på så kort tid, så samfällt, svängt 180 grader? Varför kan man säga saker som att det finns ett volymtak på vad Sverige förmår migrationspolitisk, utan att för den skull bli utmålad som både ond, svag och kanske som idiot av etablissemanget idag, men inte kunde undgå detsamma bara så sent som förra sommaren? 

Det framstår för mig som att dammen nu brister. Det fullkomligt väller fram kritik som inte kunde sägas förr. Som påstods inte vara medialt intressant. Många gamla sanningar kanske inte var så sanna?

Sverige är inte landet mellanmjölk, Sverige är i själva verket en kulturell outlier på World Values Survey. Vi är en kulturell extrem. Om detta talar nu många och oron för framtiden växer. Grejar vi det här?

När migrationskrisen var som värst så framkom det att det saknades tält ens för att husera ett par tusen flyktingar under några nätter. Brister i välfärdens kärna duggar tätt.

I någon bemärkelse har det alltid rapporterats om olika brister, men skillnaden nu är att tilliten till det offentligas löften rasar. Nu är något annorlunda.

Insikten om att det ibland inte räcker med politisk handlingskraft, samt pengar, för att lösa problem börjar sakta sjunka in. Sverige är illa ute, men varför? 

Till att börja med finns en ganska unik egenhet i Sverige. Problem och konflikter undviks med stor nogsamhet i det lilla; vilket leder till att stora och avgörande beslut tas på felaktiga premisser. Att ha det mysigt på fikat är viktigare för beslutsfattaren än att fatta ett så bra beslut som möjligt.

Det kulturella särdraget som finns i Sverige om att alltid söka samförstånd är på många sätt positivt, men har tyvärr också en baksida. För den som har en åsikt som sticker ut från mängden, blir utmålad som inte bara en åsiktsmässig avvikare, utan även som dålig och ond.

För att söka konsensus måste vi, som grupp, också ha samma värderingar. Att ha en annorlunda värdering, ett annat perspektiv, blir ett hot mot den interna sammanhållningen i gruppen.

Hur avvikarna behandlats av de egna går att se på flera håll. En vänsterpartist, Amineh Kakabaveh som påtalat hedersproblematik ”på fel sätt” påstås av andra i sitt parti ha uppmuntrat till rasism. En moderat, Finn Bengtsson, som påtalat det orimliga i decemberöverenskommelsen, har stigmatiserats och förlöjligats internt.

Att orka stå emot när de egna, de man är beroende av för sin professionella och sociala position, tittar snett på en och baktalar en – det är då det behövs civilkurage. Detta är något de flesta inte har tillräckligt av och, vågar jag påstå, något som ”svenska värderingar” direkt motarbetar.

För konsensuskulturens baksida är avsaknaden av civilkurage. Sverige behöver mer av Amineh Kakabaveh och Finn Bengtsson.

Vi behöver mindre från dem som sitter stilla i båten tills den välter, som Anna Kinberg-Batra eller Stefan Löfven. Sverige behöver mer civilkurage. För vi rusade under vårt konsensusbetingade paraply gemensamt rakt in i muren.

Många är ansvariga för något nu de flesta inser blev totalt galet. Många må ha sansat sig och delvis ändrat kurs. Men det är så dags nu, syltryggar.