Polisen omhändertog konstnären Dan Park och skickade delar av hans konst till SKL under hans vernissage på galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö. Foto: Drago Prvulovic / TT

”Konst ska kritiseras – inte bestraffas”

Publicerad

YTTRANDEFRIHET · ”Om Dan Parks poäng var att testa gränserna för vilken frihet en kritiker av dagens Sverige kan ta sig, så har han fått sagt någonting mycket viktigt” skriver Anton Stigermark (SDU).

Anton Stigermark
Kulturpolitisk talesman Sverigedemokratisk Ungdom

Dan Park greps nyligen som följd av att hans verk ställdes ut; han är nu misstänkt för hets mot folkgrupp. Galleristen ansvarig för utställningen, Henrik Rönnqvist, är nu misstänkt för medhjälp till samma brott som Park är anklagad för. Enligt uppgift ska utställningen stormats av polis, som dessutom beslagtog flera tavlor som nu ska analyseras för att utröna om brott har begåtts.

Sverige har en lång tradition av vad vi neutralt kan kalla för ”provocerande konst”. Personer som Carl Johan de Geer, Elizabeth Olsson Wallin, Anna Odell, Lars Vilks och nu Dan Park har alla använt konsten som ett verktyg för att föra fram en poäng och provocera utvalda grupper i samhället.

Vi kan tycka vad vi vill om den saken. Det finns ingen som gillar att bli föremål för en giftig provokation.

Personligen betraktar jag inte någon av de ovan nämnda som en konstnär av ens tredje rangen. De är provokatörer, eller kritiker, och deras eventuella värde ligger i poängen som de kan föra fram.

Parks verk är i sig osmakliga. Men om hans poäng var att testa gränserna för vilken frihet en kritiker av dagens Sverige kan ta sig, så har han fått sagt någonting mycket viktigt. Nämligen att denna frihet är betydligt mindre än vad många av oss kände till.

I de etablerade tidningarna har försvaret för etablissemangets åtgärd mot Park varit kompakt. På SvDs allt mer vänsterorienterade kultursida skrev Erica Treijs öppet att Parks typ av samhällskritik inte borde vara laglig.

Det finns intressant nog en opinion som anser att staten borde reglera vilken konst som är tillåten och inte – och straffa eventuella överträdelser mot regelverket.

Jag vill vara försiktig med associationer. Men detta påminner lite för mycket om historier från Sovjetunionen, där säkerhetspolisen gick in i din bostad under misstanke att du gömde en abstrakt målning under din säng.

Det är inte förenligt med ett frihetligt samhälle att gripa konstnärer för att staten anser att de har dålig smak. Dålig smak utsätts för kritik, inte rättsliga åtgärder.

Det är inte upp till staten att utsätta misshagliga konstnärer eller, om man så vill, kritiker, för repressiva åtgärder. Låt folket på kultur- och ledarsidorna utkämpa sina egna strider på den fronten.

Rättsväsendet ska inte blandas in i kulturlivet på det sätt som nu har drabbat Park. Jag ser inte hur det på något sätt kan uppmuntra till kreativitet och en vilja att uttrycka sig, att rädslan för bestraffning görs närvarande.

I det här fallet föreligger det en intressekonflikt mellan konstnärlig frihet och lagstiftning som förbjuder så kallad ”hets mot folkgrupp”. Den senare uppbackad av en antirasistisk opinion som inkluderar allt från liberaler till grupper som tillhör den yttersta vänstern.

Min uppfattning är den motsatta: den konstnärliga friheten ska alltid trumfa politiska gruppers krav på censur och bestraffning av överträdelser.

Denna frihet ska inte inskränkas bara för att anspråken förs under antirasismens fana.

Det är nuvarande lagstiftning, inte Dan Park, som är problemet i den här affären.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.