Det här med att göra listor på allt och alla, jag vet inte jag? Jag kan tycka att det är rätt betydelselöst, samtidigt som det är lite kul.

Men med handen på hjärtat, ibland undrar jag om det kanske skapar en underlägsenhet hos folk. De som inte är med på listorna.

Jag fattar ju att det är de så kallade ”kända” människorna som hamnar på listor, och det är ju naturligt, men jag reflekterade ändå över att läsa tidningen Mamas lista över Årets Mäktigaste Mammor.

Utan inbördes ordning har 33 svenska, framgångsrika mammor presenterats som kandidater till titeln.

Jag kan absolut inget annat än hylla deras framgångar inom sina respektive områden, och jag tycker de är grymma, men, och nu kommer min reflektion här:

Det kanske inte är jättesvårt att jonglera ett yrke som till exempel författare, musiker, entreprenör, politiker och dylikt om man har full markservice hemma?

Jag vet inte om de här tjejerna har det, men gissar ju att många har dels städhjälp, matkassar till dörren, fönsterputsare, trädgårdshjälp, barnflickor, kanske en partner, mor-och farföräldrar som är till stor hjälp, och så vidare. Plus en fet inkomst varje månad.

Då kanske det är enklare att bli riktigt framgångsrik och mäktig inom sitt yrke, när man så att säga har manegen krattad?

Hos den stora massan av mammor ser det ju inte riktigt ut så. De ensamstående mammorna, de unga mammorna, de med låg inkomst, de som sliter och knappt får ihop livet, de kanske känner sig ännu mer otillräckliga av sådana här listor?

Egentligen så är det ju de som är de mäktigaste. På ett annat sätt. Som fixar det, trots dåliga förutsättningar och kassa odds.

För det är ju inte som så att det talas om att all markservice är fixad, utan det framställs ju som att de är så otroligt duktiga, de mäktiga mammorna som klarar av ett mäktigt yrke med massor av ansvar, samtidigt som de jonglerar samma vardagspussel som oss andra.

Men gör de verkligen det?

Jag tror att mammor i alla tider har jämfört sig och sina barn med varandra, det ligger på något vis i vår natur, men att det inte alls behöver vara av ondo, utan mer av nyfikenhet.

På senare år tycker jag dock att det känns som att klimatet kvinnor emellan har hårdnat, och man tävlar om vem som har det bäst/värst.

Vems barn som är snabbast på att gå, äta själv, bli av med blöjan, sluta med välling. Vems barn som har kolik, aldrig sover eller vägrar äta mat. Vilken mamma som gör bäst barnmat, har gått ner sina gravidkilon, ammar längst.

Och så vidare i all evighet. Amen.

Vi ska vara bra på allt. Alltid. Aldrig ha några svackor, utan alltid vara på topp, då är man lyckad.

Helst ska vi vara som männen.

Jodå, tänk efter, en så kallad Mäktig mamma, det är hon som går tillbaka till sitt arbete inom en vecka efter att hon fött barn, som har med sin bebis på möten, flyger världen runt, har bebisen tillsammans med en barnflicka i kulisserna när hon filmar/debatterar i riksdagen/ ger konserter och så vidare.

En Mäktig mamma fotograferas på röda mattan med en figur som inte avslöjar att hon nyss var gravid. En mäktig mamma fortsätter sitt liv som om inget hänt, fast de just blivit mammor. Precis som männen kan göra eftersom de inte är gravida.

Alla gör som de vill, och som passar dem, men jag kan tycka att det är så synd att det ska framställas som något så åtråvärt att göra karriär och som så, ska vi kalla det bakåtsträvande, att vilja vara ”bara mamma”.

Att vara hemma med sina barn längre än ett år, anses idag som jättesuspekt och märkligt.

Att lämna sina barn på förskola när de är ett år för att göra karriär anses som fint och jobbar man från det att barnet föds så kan man komma med på listan Årets mäktigaste mamma, och få nästan hjältestatus.

Lite konstigt är det väl allt?