En av de tydligaste och mest effektiva kulturpolitiska idéerna någonsin i Sverige och internationellt är enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning.
Skälet är enkelt: alla kan förstå principen att minst en procent av projektbudgeten för en ny- eller ombyggnation ska investeras i att konstnärligt gestalta en byggnad, ett torg eller annan offentlig infrastruktur.
Regeln har sedan införandet för snart 80 år sedan fungerat väl både samhällsekonomiskt och konstnärligt eftersom det genererat gestaltningar och konstverk som gjort våra offentliga miljöer rikare och mer intressanta att bo, besöka och arbeta i.
Sverige står inför en gigantisk byggboom. Bostadsbristen, som förstärkts genom flyktingkrisen, ska byggas bort i många delar av Sverige.
Regeringen har satt upp ett mål om 250 000 nya bostäder till 2020. Miljonprogramsområdena ska, eller håller på, att renoveras. Behovet av både ny- och ombyggnation är betydande.
Tidningen Dagens Samhälles sammanställning över landstingens bygginvesteringar mellan åren 2014 till 2018 landar på över 60 miljarder kronor. Därtill kommer landets 290 kommuner och privata byggherrar.
Men ambitionen att bygga konstnärligt intressant riskerar att rationaliseras bort om inte reglerna kring enprocentsregeln blir tydligare.
I dag har inte ens staten ett direktiv för när och hur enprocentsregeln ska tillämpas.
I Konstnärsnämndens omfattande översikt av enprocentregeln, ”Ingen regel utan undantag”, framgår att endast 33 procent av kommunerna och 37 procent av landstingen tillämpar enprocentregeln för konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer just som en regel.
Ungefär lika många har någon form av riktlinje eller målsättning, men alltså utan att vara förpliktigande. Var tredje kommun och var femte landsting saknar helt rutiner för enprocentsregeln.
Resultatet blir att många offentliga rum i Sverige saknar konstnärlig gestaltning och riskerar därmed att bli likriktade och oinspirerande.
En procent av byggprojekten är en liten insats med tanke på de stora samhälleliga värden det genererar under årtionden framöver för hela landet.
Genom enprocentsregeln skapar vi en struktur som år för år uppgraderar våra offentliga rum och gör de levande, konstnärliga och attraktiva. Den offentliga konsten tillför en humanistisk, estetisk och existentiell dimension i stadsrummet.
Så vad bör göras konkret?
I dagarna läggs sista handen på de regleringsbrev som skickas till myndigheterna inför verksamhetsåret 2016.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) borde i samband med dessa ge Statens Konstråd i uppdrag att utarbeta ett förslag på ett direktiv som tydliggör hur och när statliga myndigheter, verk och bolag ska tillämpa enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning.
Bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) borde se till att de investeringsstöd som nu planeras för att få igång bostadsbyggandet har med tydliga skrivningar om att enprocentsregeln ska tillämpas av de aktörer som erhåller statliga subventioner.
Risken är uppenbar att det nu ska gå så snabbt att vi missar betydelsefulla kvalitetsaspekter i processen.
Regeringens uppgift är att skapa förutsättningar för att det byggs offentliga rum med omtanke om hela människan och då bör konstens förmåga att verka både känslomässigt och intellektuellt ges utrymme.
Därför är det viktigt att samhället tar tillvara den kunskap och kompetens som finns hos konstnärerna och att de kommer in tidigt i planeringsprocesserna.
De kommande åren ska det offentliga bygga för hundratals miljarder kronor.
De kommande dagarna kan Bah Kuhnke och Kaplan se till att denna byggboom bidrar till att göra Sverige mer konstnärligt intressant och attraktivt för invånare, näringsliv och turism.
Vill regeringen det?