Vid de EU-debatter jag deltagit i har många frågor kommit upp. Det har handlat om asyl och migration, om jobb och sysselsättning, om klimat och miljö, om övervakning och integritet, om jämställdhet och diskriminering – ja, till och med en så pass komplex fråga som handelsavtalet TTIP har avhandlats.
Detta är viktiga frågor, men ingen verkar vilja tala om elefanten i rummet: bankerna och deras ansvar för den nuvarande krisen.
Den som lyssnade på debatten mellan kandidaterna till posten som ordförande för EU-kommissionen insåg snabbt att våra svenska diskussioner framstår som provinsiella. Där är finanssystemet och den fallerande krishanteringen helt centrala frågor som dominerar det offentliga samtalet.
Men i Sverige vill man helst inte kännas vid det.
Att de är abstrakta och komplexa frågor stämmer – men desto större anledning då att faktiskt lyfta upp dem och dissekera bankernas roll och ansvar.
I Sverige hävdar regeringen att man skötte krisen väl genom sina ”stabila statsfinanser”.
Det stämmer att bankerna inte kraschade, men man glömmer gärna bort det som Anders Borg påpekade: att två svenska banker var några timmar från konkurs sommaren 2009.
Bankerna räddades bland annat genom att pressa Lettland till att inte devalvera sin valuta; detta hade inneburit stora kreditförluster för bankerna. Balterna fick i stället genomgå ett stålbad, där många tvingades utvandra för att klara sin försörjning.
Så ser det ut även i krisens Irland. Där är utvandringen den största sedan svältåren på 1840-talet, enligt Jack O’Connor på fackföreningen SIPTU. Den ”fria rörligheten” har blivit ett tvång.
Den finansiella stabilitet som den svenska regeringen skryter om är ett bländverk. Irlands goda offentliga finanser förbyttes snabbt i ett budgetunderskott på 30 procent av BNP när bankernas spekulationsförluster garanterades.
Till skillnad från i USA har nämligen de europeiska bankerna svällt över all rimlig nivå. Detta erkänner finansmarknadsminister Peter Norman (M) – han konstaterade även tidigare i år i Svenska Dagbladet att ”[i] Sverige är bankernas samlade tillgångar större än fyra års BNP”.
Regeringens höjda kapitaltäckningskrav på bankerna (hur mycket pengar de själva måste ha i kassan) samt stabilitetsfondens och insättningsgarantifondens cirka 80 miljarder kronor är en axelryckning i sammanhanget om det skulle smälla till, och det kan vi lita på att det gör igen med nuvarande spekulationsekonomi.
Därför krävs det ordentliga strukturella reformer.
Vänsterpartiet vill införa rejält höjda kapitaltäckningskrav (18-22 procent av utlånat kapital) men framförallt en uppdelning mellan vanlig bankverksamhet och den del som spelar på börsen: staten ska bara garantera den förra. Bankirerna måste helt enkelt stå för sina egna förluster, de ska inte betalas av oss medborgare.
På längre sikt handlar det om att bryta den verkliga ekonomins beroende av finansfurstar och bankdirektörer som håller alla oss andra i en gisslansituation. De fyra storbankerna kan plocka in närmare 100 miljarder kronor i vinster om året utan att skapa något eget värde.
Ansvar måste även kunna utkrävas på ett tydligare vis.
På Island har man till exempel gett långa fängelsestraff åt ledningen från Kaupthing Bank.
I ljuset av det mänskliga lidande som finanskrisen orsakat i Europa borde bankernas roll och ansvar vara i debattens centrum.