Göteborgsregionen sammanställde för ett antal år sedan intervjuer med ungdomar som valde att begå brott. Den primära drivkraften hos de unga var att utjämna status, inte bara avseende materiell standard utan även statusen i att ha samma val och framtid som alla andra.

De kriminella ungdomarna visste om att de inte hade samma förutsättningar som andra. Om livet redan var ofördelaktigt för dem – varför skulle de då spela efter reglerna?

Vägen till att bryta kriminalitet hos ungdomar är att skapa förutsättningar för att kunna göra andra livsval. Det är inga orimliga insatser som egentligen krävs för att man skall åstadkomma en förändring.

Det handlar om att dessa ungdomar ska ha lika goda möjligheter som alla andra för att uppnå ett gott liv.

Det görs genom ett metodiskt arbete med en familj och en individ i taget. En planering med den enskilde handlar om att aktivera flera samhällsfunktioner. Till exempel kan socialtjänstens interventionsplan innehålla följande:

• Att ungdomen får hjälp med missbruks- eller ohälsoproblematik av sjukvården.
   
• Att kontakten med frivården präglas av vård och tillsyn.
   
• Att få stöd i kontakten med myndigheter, ofta är det svårt att förstå vad myndigheter vill.
   
• Att ha möjligt till stöd dygnet runt, så som andra har det med sina föräldrar.
   
• Att få stöd till utbildning och deltagande i skola, ”att göra som andra för att bli som andra”.
   
• Att få stöd med läxläsning eller vardagssysslor, så som andra ungdomar har det med sina föräldrar.
   
• Att man aktiverar personens nätverk och införlivar sunda värderingar.

Poängen är att, när inte föräldrarna klarar av att förmedla detta, måste socialtjänsten agera och kompensera.

Den viktigaste ingrediensen är att man inte ger sig och att man metodiskt och målmedvetet arbetar för en förändring. Förenklat handlar det om att generera framtidstro, att sätta gränser och ge positiv förstärkning på det beteende som är önskvärt.

Framförallt krävs ihärdighet, liknande en förälder som aldrig någonsin ger upp om sitt barn.

Samhället ska vara hårt mot kriminella handlingar, men också skapa förutsättningar för att ungdomarna ska ha möjlighet att välja den rätta vägen.

Principen som skall vara vägledande är att ju värre kriminalitet, desto mer ihärdiga behöver vi vara. Ett förändrat mänskligt beteende får vi inte genom bara hårda tag. Vi måste arbeta systematiskt och tänka långsiktigt för framtiden.

Det är här vi har systemfelet – vi släpper taget och tappar ihärdigheten när vi möter personer med riktigt allvarlig och destruktiv kriminalitet och då lämnas bara det hårda kvar.

Rent krasst är det så att ju mer allvarligt beteende, ju mindre gör vi av det som behövs. Det märkliga är att vi har kunskapen sedan länge, men vi gör bara ingenting åt det.

Just nu behövs det politiker som med ihärdighet genomdriver detta, inte hård symbolpolitik som på sikt kommer ha den omvända effekten.