Under de senaste åren har många kommuner satsat på att utbilda och öva skolpersonal i att hantera pågående dödligt våld, något som Skolverket tagit fram en handbok för.
Dessa prioriteringar görs trots att denna typ av brott är extremt ovanliga i vårt land. Möjligheten att förhindra skada vid pågående dödligt våld är heller inte självklar, eftersom det ofta rör sig om händelseförlopp som är oförutsägbara.
Att dödligt våld är ovanligt i skolan innebär däremot inte att skolan är en brottsfri zon.
Skolundersökningen om brott, som visar att hälften av alla niondeklassare utsatts för brott, visar tvärtom att skolan är den vanligaste platsen för vissa brottstyper.
59 procent av de som utsatts för lindrig misshandel och 42 procent av de som utsatts för grov misshandel uppger exempelvis skolan som platsen för brottet.
Även om Skolenkäten inte använder mätvärden för att mäta elevernas trygghet indikerar den mot att 1 av 4 elever är otrygga i vissa skolor.
I samband med att PISA-rapporten presenterades tidigare i december debatterades segregationen i skolan utifrån skillnader i kunskapsnivå.
Det är dock hög tid att lyfta blicken och se att också utsattheten för brott samt otryggheten varierar kraftigt mellan skolor. Detta är något som i hög grad borde uppröra de som arbetar för jämlikhet, och något som i större utsträckning borde lyftas upp på agendan.
Studier visar nämligen att de som är rädda för att utsättas för brott i skolan har svårare att ta till sig undervisning.
Istället för att fokusera på skolarbetet funderar eleven ut strategier för att kunna hantera rasten. Andra studier visar att utsatta elever i högre grad har sömnsvårigheter, och amerikansk forskning visar att elever som bär vapen i skolan ofta gör det eftersom de känner sig sårbara och är rädda för att utsättas för brott.
Detta leder oss till kärnan av problemet. För trots avsaknaden av en tydlig gärningsmannaprofil, har de individer som begått dödligt våld i skolan ofta handlat om elever som utsatts för upprepade kränkningar eller brott.
Här finns en påtaglig risk att samhället snubblar på stenen som ligger framför fötterna eftersom man istället fokuserar på problemet borta vid horisonten.
De resurser som läggs på att garantera barns skydd från alla former av våld måste prioriteras till det som dagligen sker i skolor, snarare än att läggas på det som sannolikt inte kommer hända.
För vilka resurser prioriteras till de elever som berättat att de själva måste sudda bort kränkande ord som klottrats på deras skåp?
Vilka resurser prioriteras till de elever som berättat att de hotats i skolan men inte tagits på allvar?
Vilka resurser prioriterades till de elever som inte längre kan berätta något alls, eftersom de avslutat sitt liv till följd av upprepad utsatthet i skolan?
I januari 2020 blir barnkonventionen svensk lag. Det stärker ytterligare barns rätt att skyddas från alla former av fysiskt och psykiskt våld. Barnkonventionen lyfter också att varje stat ska ta ansvar för och nyttja sina resurser till fullo för att uppfylla barnens rättigheter.
Som samhälle måste vi på ett tydligt sätt prioritera att skapa förutsättningar för ett strukturerat brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete, för genom att ta hand om de problem som finns nu kan vi skapa en bättre framtid för alla.
