MISSBRUK Den emotsedda Missbruksutredningens slutsatser är på flera punkter en stor besvikelse. Drogsubstitut löser inte missbruksproblematiken, vilket regeringen riskerar att tro då utredningen snarare springer läkemedelsindustrins ärenden än lyssnar på dem som har praktisk erfarenhet. Då våra synpunkter hittills ignorerats frågar vi ansvarig minister Maria Larsson (KD) om det ens är någon mening att skicka remissvar från verklighetens folk. Det skriver KRIS förbundsordföranden Christer Karlsson och Magnus Andersson.
För mer än ett år sedan tillsatte regeringen Missbruksutredningen. Vi var många som var positiva och hoppades på nya kreativa förslag på hur arbetsfördelningen mellan kommuner och landsting skulle kunna förbättras och på hur ideella aktörers kompetens och resurser skulle kunna få ett erkännande inom rehabiliteringsområdet.
Vi i KRIS och Unga KRIS vet att vi gör ett bra arbete men vi börjar tro att varken utredningen eller regeringen förstår vår unika kompetens. Tyvärr finns bara två studier gjorda på våra resultat men de två visar å andra sidan på lysande resultat.
När BRÅ gjorde en studie på KRIS var återfallssiffran på unikt låga tre procent i den studerade gruppen. Ingen annan aktör har så bra resultat. Den vetenskapliga studien ”Värdet av Unga KRIS – en samhällsekonomisk utvärdering” kom fram till att det offentliga besparas kostnader på i genomsnitt 3,5 miljoner kronor för varje ungdom som deltar i Unga KRIS program.
Det som är unikt för oss, och andra självhjälpsrörelser, är att vi vet hur missbrukslivet är och har tagit avstånd från det. Vi vet hur man tänker och tycker som missbrukare. Det är också genom våra egna erfarenheter som vi kommit fram till att nolltolerans mot droger är effektiv för sådana som oss.
Vi är besvikna på Missbruksutredningen. Trots att vi suttit med på möten med någon slags referensgrupp har det nu visat sig att utredningen inte varit intresserad av våra erfarenheter. De glömde till och med att nämna oss i utredningens första slutversion, vilket vi påtalade.
Utredningen har som vi ser det mållåst på två saker – på heroinister och på akademisk kompetens.
När det gäller heroinister, som enligt utredningens egen statistik utgör en mindre grupp menar man att substitutionsbehandling är lösningen. Utredningen har gått på myten att man som missbrukare i princip inte kan sluta med heroin på egen hand trots att det varje månad kommer massor av människor till oss som gör just så.
Likaså har utredningen gått på läkemedelsindustrins teoretiska lösning att behandla heroinister med drogsubstitut. Genom piller tas missbrukarens sug och abstinens bort och personen ska sen fungera. Det är teorin. Praktiken är en annan. Pillren hjälper inte mot den kriminella livsstilen och beroendet. De hjälper inte heller mot ekonomiska problem, ansvarsflykt, oförmåga att hantera känslor eller relationer. Problem som alla missbrukare mer eller mindre lider av.
Utredningen har inte heller tagit intryck av t ex Englands erfarenhet där en vetenskaplig granskning kommit fram till att substitutionsbehandling varken minskar missbruket, narkotikadödligheten eller är kostnadseffektivt för staten.
Vi som lever nära missbruksmiljön och hela tiden har relationer med missbrukare (som vi försöker påverka att sluta) vet hur det ser ut. Vi vet att subutex, som är det stora substitutionspreparatet, redan i dag missbrukas. Ungdomar som aldrig tagit heroin börjar knarka subutex. Likaså vet vi att de befintliga subutexprogrammen läcker som såll till missbruksmarknaden.
Vi vet att det är så.
Inte på en ort, för att ett landsting misslyckats, utan överallt. Subutexprogrammen har redan skapat ytterligare missbruk och nya narkomaner. Trots det föreslår missbruksutredningen att programmen ska bli fler och ta emot fler samt att åldergränsen ska sänkas från 20 till 18 år.
En av de etablerade narkotikaforskarna sade härom dagen, på ett seminarium i Almedalen, till oss att vi har fel och att han har rätt. Att läckaget från programmen är marginellt. Han tror han vet bättre för att han kan hänvisa till någon liten studie. Själv hade han planer på att börja studera läckaget. För att prata forskarspråk – vi vet att vi har mer empiri än vad som ryms i de flesta studier.
Tyvärr är det forskare som han som missbruksutredningen lutat sig mot när de kommit fram till sina felslut. Den ideella referensgruppens erfarenhet är per definition inte akademisk och verkar därför kunna förbises utan argumentation.
Vi frågar oss nu hur regeringen med ansvarig minister Maria Larsson i spetsen ska hantera utredningen? Är det någon idé att skicka ett remissvar från verklighetens folk?