Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Kristen påsk bär på ett naivt budskap, ärkebiskop Jackelén

RELIGION · Anders Hesselbom svarar blivande ärkebiskop Antje Jackelén om påsken:

RELIGION Vill man som den blivande ärkebiskopen ta paus från ”dödens kultur” finns det andra alternativ än att fira påsk. Ta av dig religionens bojor! Som ateist är livet allt.

Blivande ärkebiskop Antje Jackelén skriver på SVT Debatt om den stilla påskveckan som en kontrast till det samhälle hon lever i resten av året, i en text som uppmanar till eftertanke och existentiell reflektion. Hon skriver om informationsbruset, om kvartalsrapporter och om mandatperioder, men i egenskap av kyrkans högsta ledare berör hon även kristen tro.

Det har snart gått 20 år sedan jag övervann min gudstro, och sedan jag började betrakta det kristna budskapet utifrån så ser det helt annorlunda ut. Lite svävande nämner Jackelén Bibelns berättelser och Jesus, men så skriver hon att ”påsken sätter livets kultur över dödens kultur”.

Döden som kontrast till livet är ständigt närvarande i religiösa konstellationer, dels för att det ger ett tyngd och ett allvar åt teologin, vilket kristen teologi så väl behöver, men även för att kristendomen har sitt ursprung i en gammal kult som betraktade döden som väldigt centralt.

Något av det finaste man kunde göra var att offra sin förstfödde son, och påskens själva budskap handlar om det största människooffret genom tiderna: En påstådd gudason.

Gud lät offra sin son för att förlåta oss våra påstådda synder. Alltså, för att blidka sin ilska mot oss, dödade han sitt barn. Jesus fick ta den tortyr som jag och mina medmänniskor samlat ihop till, genom saker vi tänkt, saker vi gjort, saker vi sagt, som mot den objektiva gudomliga moralen är att betrakta som fel.

Det kanske till och med räcker att vi är släkt med någon som gjort något påstått orätt, eftersom synd kan gå i arv. Och genom Jesus är vi förlåtna.

Om man vill ha paus från ”dödens kultur” återstår ett annat alternativ, och det är att ta av sig religionens bojor. Som ateist är livet allt.

Varken före min födsel eller efter min död befinner jag mig i ett existerande tillstånd, så just nu lever jag i det enda liv jag någonsin har haft och någonsin kommer att få. Detta kan i första tanken låta negativt, men som så ofta så är falska föreställningar något som kan stå i vägen för uppskattningen av den verklighet vi faktiskt lever i.

Tänk till exempel på konflikterna mellan naturvetenskapen och kyrkan när Charles Darwin lyckades förklara hur arter kan bildas utan gudomligt överseende i teorin om det naturliga urvalet, en teori som är otroligt vacker just för att den är så enkel att förklara.

Och tänk gärna på den överväldigande tanken på att Universum är mycket större än den gudomligt skapade geocentriska värld vi levde i på 1500-talet.

Jag brukar tänka på författaren Douglas Adams som sa att en trädgård kan vara vacker även om man inte tänker sig att det bor älvor i den

Men jag vill också säga att den som hakar upp sig på älvorna istället för att leva med ett öppet sinne, tenderar att missa att se hur fantastisk verkligheten egentligen är, bortom våra religiösa dogmer.

Om en ateist gör något orätt, kan inte längre en präst eller någon gud förlåta, endast den som drabbas av handlingarna kan göra det. Men å andra sidan finns det inga gärningar som saknar brottsoffer som är att betrakta som ”synd”.

Som icke-troende på Gud är jag ändå tacksam för att vi har gemensamma lediga dagar, eftersom det finns en viktig social poäng med det.

Och när man reflekterat klart över det naiva budskapet som den kristna påsken bär på, finns det så mycket annat att betrakta och fundera på.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.