Svensk polis har stora bekymmer. I en bred politisk enighet beslutad polisreform tar för närvarande kraft och resurser från ett effektivt polisarbete. Målet att komma närmare medborgarna verkar alltmer avlägset.
Och kommuner, som redan anlitar egna ordningsvakter, börjar snegla på möjligheterna att inrätta en egen poliskår.
(Om fördelarna med detta se rapporten Med polisen i centrum.)
Polisens kartläggning visar att särskilt invandrartäta förortsområden utgör problem. En del har döpt dessa områden till ”no go-zoner” , en term som polisen själv inte använder.
Därmed avses områden, till vilka utryckningspersonal måste ha poliseskort för att skydda sig mot stenkastning och våld, och vari polisen själv har fullt sjå att freda sig.
I rapporter 1996 och 2005 har Brottsförebyggande rådet, en förvaltningsmyndighet under Justitiedepartement med uppgift att bland annat svara för statistik och ta fram fakta om brottsligheten, kartlagt och redovisat brottslighet utifrån gärningsmannens ursprung.
Kartläggningen visar att vid vissa brottstyper, bland annat våldtäkter, är gärningsmän med utländsk bakgrund klart överrepresenterade.
Överrepresentationen består även sedan hänsyn tagits till socioekonomiska faktorer såsom exempelvis arbetslöshet.
Röster har nu höjts för att BRÅ bör följa upp den senaste rapporten med en ny kartläggning.
Saken diskuterades i söndagens SVT Agenda.
Eftersom regeringen, som motsätter sig att ge BRÅ ett sådant uppdrag, avstått från att medverka fick SD:s Mattias Karlsson som ende politiker argumentera för att BRÅ bör uppdatera tidigare resultat.
Karlssons motståndare i programmet, kriminologen Jerzy Sarnecki , var lika bestämt emot. Svenska kriminologer är inte sena att agera som brottslingarnas apologeter.
Inte minst socioekonomiska omständigheter är en återkommande förklaring till brott, och gärningsmannen framställs inte sällan som ett offer, medan de verkliga brottsoffren oftast glöms bort. Sarnecki är en nestor i sammanhanget.
I frågan om huruvida BRÅ bör följa upp sin rapport med en ny kartläggning delar jag dock Sarneckis motstånd av följande skäl.
Forskning skall vara fri och fakta är aldrig fel. Inget hindrar att kriminologer försöker finna förklaringar till varför det finns en överrepresentation hos gärningsmän med utländsk bakgrund. Går det att finna etnokulturella faktorer? Vem vet.
Dock står klart att nuvarande kunskap om överrepresentation på gruppnivå (vilken troligen skulle bekräftas av en ny undersökning) är svår att operationalisera på individnivå.
Brottsförebyggande rådets uppgift är inte i första hand grundforskning utan mera tillämpad forskning.
Om vi nu finner att unga män från Mellanöstern och Afrika som grupp är mer brottsbenägna än andra, kan polisen i sitt brottspreventiva arbete då använda denna kunskap och inrikta sig på en sådan grupp? Inte omedelbart.
Brott begås av enskilda.
Om polisen skulle punktmarkera en såsom särskilt brottsbenägen utpekad etnisk grupp , skulle det innebära otillåten rasprofilering , i strid med regeringsformen och våra internationella åtaganden (se stycke 16 i CERDs rapport om Sverige).
Marginalnyttan i övrigt av en ny BRÅ-kartläggning skulle troligen vara försumbar.
Diskussionen om brottslingars etniska bakgrund är ett stickspår och de som mest högljutt efterlyser mer information kan misstänkas ha andra än ädla motiv, nämligen etnisk stigmatisering.
Regeringen gör klokare i att se till att polisen fungerar och att Rikspolischefen får fram en nationella handlingsplan för att återta kontrollen av angivna förortsområden.
En sådan behövs.
