Fredrik Olovsson (S) är arg efter förrförra veckans budgetdebatt. För egen del gläds jag och mitt parti över att det är fart i den svenska ekonomin.
Men mina alliansvänner och jag, liksom många oberoende bedömare, är bekymrade över den långsiktiga hållbarheten i regeringens ekonomiska politik och över att regeringen inte gör något åt de uppenbara strukturella problem som svensk ekonomi lider av.
Här är vi otåliga.
Att regeringens representanter däremot hellre vill prata om andra saker löser inte de problemen.
Fredrik Olovsson (S) försöker på SVT Opinion sätta en bild av en socialdemokratiskt ledd regering som tog över en ekonomi i sönderfall och efter mindre än två år vid makten levererar fantastiska siffror.
Den beskrivningen skaver dock mot verkligheten.
Alliansregeringens reformer innebar att vi på ett dramatiskt sätt minskade det totala utanförskapet och vände en utveckling där stora grupper permanent försvunnit från arbetsmarknaden.
Jobbskatteavdragen gjorde det mer lönsamt att arbeta och innebar att löntagare ökade sina disponibla inkomster snabbare än i nästan alla jämförbara länder.
Tvärt emot vad den nuvarande regeringen påstår ökade samtidigt de totala skatteintäkterna. Det resulterade i sin tur i mer, inte mindre, pengar till välfärden, när fler kom i arbete och villkoren för Sveriges företag förbättrades.
Siffror från riksdagens utredningstjänst visar att resurserna till välfärden under åren från 2006 till 2014 ökade med mer än 100 miljarder kronor, i fasta priser.
Det är en tydlig förstärkning även räknat per invånare.
De problem som nu förvärras har Sverige levt med alltför länge. Inte heller den regering som jag tillhörde nådde hela vägen fram när det gällde att få bukt med sjukfrånvaron. Mer måste göras där.
Men regeringen väljer att reagera på stigande kostnader för sjukfrånvaro med att ta bort tidsgränser i sjukförsäkringen.
Och regeringen gör praktisk taget inget alls för att ta itu med integrationsutmaningen och de höga trösklarna in på arbetsmarknaden.
När vi nu återigen löper risken att stora grupper, särskilt nyanlända och unga utan utbildning, hamnar i ett långvarigt utanförskap, krävs både vilja och ledarskap för att genomföra reformer.
Det krävs mer än gnäll över att oppositionen opponerar.