Journalisten Kristian Borg. Foto: Vendela Grönroos / SVT
Debattinlägg

”Den finska erfarenheten värker”

Opinion ·

”När vi i dag firar Finlands 100 år av självständighet ska vi inte glömma orättvisorna, stereotyperna, osynliggörandet. Ointresset är symptom på ett djupare trauma. Idag firar jag Finland, men med förbehåll”, skriver Kristian Borg.

Om debattören

Kristian Borg
Journalist, förläggare och redaktör för boken Finnjävlar

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Varken finne eller svensk. Sverigefinne. Vad är det för ord? Jag har väl alltid varit svensk. Eller?

Den finska erfarenheten värker.

Så skriver jag i förordet till antologin Finnjävlar (Verbal förlag, 2016) som sedan utgivningen förra hösten har lyfts i alla sverigefinska medier, liksom i Nordens största dagstidning, Helsingin Sanomat.

LÄS MER: SVT Uutiset ”Finnjävlar tarttuu ylpeyteen ja häpeään

I svenska medier har det varit tystare om boken och om det trauma den vill fånga: majoritetens förhållande till den sverigefinska minoriteten.

Många kom från 1950-talet och framåt. Jobbade och slet ut sig i de tyngsta jobben. Fick det bättre materiellt men sämre på andra plan.

Mamma och pappa jobbade i restaurang, hemtjänsten, vården. Mamma dog i förtid, gravt alkoholiserad. Pappas krigstrauma från barndomen har alltid förföljt oss.

Om krig vet svensken ingenting.

När mamma dog började jag undra: varför har jag börjat glömma mitt språk och min bakgrund?

Året var 2006 och sverigefinska röster började ta ton i samhällsdebatten: Susanna Alakoski, Nanna Huolman, Anna Järvinen, Markus Krunegård.

Den finska erfarenheten värker, skriver jag. Därför att majoritetssvensken alltid sett mig som annorlunda, det har känts inpå huden. Skällsord och skämthistorier. Som barn tror du att det är dig det är fel på. Det är det inte.

Det finns strukturella förklaringar till skammen och känslan av underlägsenhet.

Sedan boken kom har jag åkt runt i landet, hört den ena hjärtskärande historien efter den andra. Om landet där man inte fick tala sitt eget språk eller blev utskrattad av läraren för ett annorlunda uttal. 400 000 kom åren 1950–1980.

Vi och hundratusentals andra blev kvar. Kallas idag inte finnjävlar utan sverigefinnar. Minst 700 000 har finsk bakgrund, men bara drygt en tredjedel talar finska. Många har valt att inte föra språket vidare. Skammen går i arv.

För majoritetssvensken har finnen alltid varit den andre.

Trots att vi delat land, kungar och patroner i 700 år. På 1850-talet åkte Anders och Gustaf Retzius till Finland för att mäta skallar. Konstaterade att finnen är ”bärare av sämre rasegenskaper”, aggressiv och tystlåten.

Men stereotyperna uppfanns inte av rasbiologerna. Redan Olaus Magnus skrev på 1500-talet att finnar inte ska bära kniv.

Jag upplevde länge ett varken-eller-förhållande till min bakgrund. I dag är mångfalden en styrka. Nationer och kulturer är föränderliga.

Vad krävs för att ses som svensk?

Vi lever inte i rasbiologernas mätbara värld. Det är lika svårt att definiera finskt som svenskt. Själv kopplar jag gärna stereotyper som uthållighet och vemod till finskhet. Svårt att bli kvitt nationalistiska myter.

När vi i dag firar Finlands 100 år av självständighet ska vi inte glömma orättvisorna, stereotyperna, osynliggörandet.

Frånsett jubileumsåret: hur ofta läser du om Finland i tidningarna? Vad kan du om finsk politik?

Ointresset är symptom på ett djupare trauma. Men ur det har vi ändå gått till nationell minoritetsstatus och nyvunnen stolthet för vår bakgrund.

En rörelse för språkets revitalisering växer.

Så idag firar jag Finland, men med förbehåll. Jag firar dem som kom hit och gjorde Sverige till allas vårt land.

Jag firar mina föräldrar, som överlevt krig och umbäranden. Jag firar vår gemensamma resa från förtryck till försoning.

Varken finne eller svensk. Sverigefinne. Men den finska erfarenheten, visst värker den än.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.