Jag håller med Madeleine Wilhelmsson som skriver på SVT Opinion om att mindfulness i likhet med andra mediciner, behandlingar och hälsofrämjande insatser bör justeras så att man avväger dosering i förhållande till person och situation.

Det är dock enligt min mening inte naivt att överkonsumera något som media och alla andra hävdar är uteslutande bra och något som alla bör ägna sig åt i alla situationer.

Problemet är just att gemene man saknar kunskap och erfarenhet att bedöma vilken dos de behöver och mår bra av.

Att säga till en svårt deprimerad person eller någon som råkat ut för ett trauma att de själva ska avgöra vilken dos ångestdämpande de anser sig behöva, kan knappast anses vara rimligt.

Om dessutom de mindfulnessinstruktörer och andra som arbetar med människor i dessa sammanhang saknar den professionella kompetens som krävs för att kunna bedöma människans komplexa hälsa och situation, kan det för en del gå väldigt illa.

Jag har själv mediterat i 25 år och var bland de första i Sverige att introducera mindfulness i de grupper jag arbetat med för att rehabilitera från bland annat utbrändhet, livskriser och trauman.

Detta, tillsammans med det faktum att jag lyft in mindfulness och yoga på några av våra största arbetsplatser för att bidra till ökad närvaro och mindre stress, gör att jag tar mig friheten att berätta om något många upplever men inte vågar uttrycka.

Jag fick en mängd positiva mail efter min förra debattartikel på SVT Opinion, både från privatpersoner som upplevt att någon äntligen satt ord på deras upplevelser, och från seriösa och kompetenta mindfulnessinstruktörer som efterlyser en bättre kvalitet bland yrkeskåren.

Detta har stärkt mig i uppfattningen att vi behöver mycket mer debatt om dessa frågor.

Att kritisera mindfulness är som att svära i kyrkan, det får man inte göra helt enkelt.

Så starkt är behovet av en kollektiv tro på något som ”frälser” oss från förvirring, känslor av stress och uppgivenhet.

Det behövs inte fler artiklar som visar på de positiva effekterna av mindfulness, det är ingen som bestrider att vi alla behöver mer närvaro med oss själva och att människor i många olika situationer blir hjälpta och får en ökad livskvalitet med hjälp av detta verktyg.

Däremot behövs det forskning och debatt som lyfter fram att just på grund av att mindfulness är ett kraftfullt verktyg så finns det människor som i vissa situationer inte bör ägna sig åt detta, då det riskerar att göra dem sämre.

På samma sätt som en psykolog som bedriver psykoterapi ibland bedömer att en klient där och då inte är stark nog för en psykoterapeutisk behandling och att man måste börja med stödsamtal.

Det betyder inte att klienten inte kan växa och med tiden bli mottaglig för ett djupare arbete. Ibland kanske förutsättningen för ett psykoterapeutiskt arbete är att klienten börjar med mindfulness eller för den delen med antidepressiv behandling.

I andra fall är det annan behandling som hindrar klienten från att gå framåt och då bör den alternativa behandlingen plockas bort. 

Frågan är vem som har kompetensen att göra denna bedömning när det gäller mindfulness?

Jag själv arbetar mycket i Västafrika, framförallt i Elfenbenskusten och i Senegal, där människor lever mindfulness och där man inte behöver gå någon kurs för att lära sig att vara närvarande med sig själv. Det är helt enkelt ett naturligt tillstånd för människan där som här.

Det är dock lärorikt att betrakta vad som händer då de råkar ut för förluster, separationer och andra trauman.

Istället för ensamhet och utrymme för introspektion och tankar sluter familj, släkt och grannar upp för att stötta, distrahera och hjälpa den lidande att flyta lite i tillvaron tills det successivt blir lättare att ta in det som har hänt, möta verkligheten, ta hand om sin sorg och så småningom påbörja ett läkningsarbete.

I det moderna, rationella samhället har mycket av denna livskunskap gått förlorad och vi behöver därför ta till verktyg och metoder för att hantera livets processer.

På samma sätt som antidepressiva medel som räddar många liv varje år men där det råder en överutskrivning och en överkonsumering, behöver vi en nyanserad debatt om mindfulness och dess effekter.

En debatt som är balanserad och för oss bort från den slutna sektkänsla som vi annars riskerar att hamna i.