Allt fler unga kvinnor blir varje år sjuka i utmattning. I debatten uppmanas vi ofta att våga prata mer om detta, men vad gör man när problemet inte ligger i att våga?
När problemet snarare ligger i att inse, och erkänna, att man kan bli sjuk av stress?
Jag kollade på Uppdrag gransknings miniserie Sjukt stressad häromdagen och beundrar de starka kvinnor som valt att medverka i programmet. Det är beundransvärt hur de öppet delar med sig av något som är personligt och svårt att tala om.
Serien är bra gjord och jag tycker att alla borde se den för att få en inblick i hur det faktiskt är att leva med utmattning. Jag saknar dock representation – och det är något som jag saknar i alla offentliga debatter om psykisk ohälsa.
Vi är många kvinnor med annan bakgrund än etnisk svensk som lever med utmattning och vårt perspektiv lyfts aldrig upp i det offentliga.
Många lever i en omgivning där kunskapen kring psykisk ohälsa är låg och där man ofta inte ens erkänner sjukdomens existens.
Hur ska vi våga prata om något när vår omgivning med emfas berättar för oss att det vi vill prata om inte existerar? Detta blir ytterligare ett moment att tackla samtidigt som vi försöker få grepp om vårt sjukdomstillstånd.
Rokibath Alassane skrev i en intressant debattartikel att psykisk ohälsa i den afrikanska diasporan ses som en lyx – och jag kan inget annat än att hålla med.
Psykisk ohälsa ses alltså som ett problem som existerar i västvärlden och som inte rör oss. Att bemöta och förhålla sig till detta som sjuk är extra jobbigt och det kan till och med göra en ännu sjukare.
Varför pratas det inte mer om detta? Varför pratar vi inte om de attityder kring psykisk ohälsa som grundar sig i kulturella och sociala normer och påverkar många unga kvinnor och män i vårt samhälle idag?
Många känner även skuld och skam eftersom ens föräldrar flytt från krig, tortyr, förtryck. Hur kan vi sitta här i det fantastiska landet Sverige och må dåligt när våra föräldrar har haft det så mycket värre?
Varför pratar vi inte mer om hur barn till flyktingar, som är födda och uppvuxna i Sverige, påverkas av psykisk ohälsa på grund av det föräldrarna varit med om?
Jag vill höra och läsa mer om dessa historier!
Jag driver själv ett nätverk som lyfter detta perspektiv och många kvinnor jag möter känner att de blir bortglömda i den offentliga debatten, men även i andra instanser råder det brist på kunskap kring dessa faktorer.
Jag träffar och samtalar ofta med unga kvinnor som inte kan relatera till det som skrivs och debatteras i det offentliga, fastän de själva är drabbade av psykisk ohälsa.
Kvinnor som inte känner sig förstådda när de söker vård.
Det är detta som blir resultatet när okunskapen är stor och perspektiv utesluts och det är beklagligt, eftersom det i vissa fall är avgörande för en drabbad persons tillfrisknandeprocess.
Jag skriver inte denna text för att kritisera eller förminska Uppdrag gransknings serie. Jag skriver denna text för att lyfta fram oss kvinnor som lever mellan två kulturer och som kämpar med utmattning, men med helt andra förutsättningar än det som presenteras i svenska medier idag.
Våra historier räknas lika mycket som någon annan och den måste höras i det offentliga rummet!
