Under många år har svenska kulturdebattörer engagerat sig i eritreanske Dawit Isaaks öde. Det är alldeles utmärkt. Men jag har inte sett en enda kampanj för kidnappade Johan Gustafssons skull. Av rädsla för att bli kallade islamofober håller ängsliga debattörer upp sitt våta finger i luften och försöker känna av åt vilket håll opinionsvinden blåser, skriver Bengt Nilsson.
Fransmannen Philippe Verdon har halshuggits av sina kidnappare i Mali. Det är en mänsklig tragedi och ett politiskt misslyckande. Det borde stämma till eftertanke i Sverige.
Sedan november 2011 sitter svensken Johan Gustafsson fången hos samma grupp som nyligen högg halsen av Verdon, någonstans i Västafrika. Det är en gren av al-Qaida, kallad ”Al Qaida in Islamic Maghreb” förkortad AQIM. Syftet med att hålla Gustafsson fången är att utverka en lösesumma. Pengarna skall användas för att finansiera den militanta islamismen.
Det här är ett scenario som borde ha rört upp himmel och jord i Sverige för länge sedan. Gustafssons öde utgör nämligen en del i det asymmetriska krig som pågår runt om i världen. De som halshögg Verdon hävdar själva att det var en hämnd för den franska invasionen av Mali som ägde rum nyligen. AQIM vill alltså understryka att det är en politisk handling.
Men så betraktas det uppenbarligen inte i Sverige.
UD arbetar inte aktivt med Johan Gustafssons fall. Det är delegerat till polisen. Kidnappningen av svensken ses alltså som en kriminell gärning som saknar en politisk dimension.
Detta är en missbedömning som kan få katastrofala konsekvenser. AQIM är nämligen ingen isolerad företeelse. Den är en del av det avantgarde som har till uppgift att steg för steg flytta fram extrema islamistiska politiska positioner. Vi har sett fenomenet förut i historien.
Sionismen var den politiska rörelse som banade väg för byggandet av staten Israel. Men dåvarande Palestina styrdes av Storbritannien, och det möjliggjorde framväxten av en militant förtrupp. Den tog sig formerna av de judiska terrorgrupperna Irgun och Sternligan, som med sina attacker tvingade bort britterna från Palestina. Alltmedan den politiska sionismen förblev rumsren.
Samma sak i Nordirland. Den republikanska armén IRA var den politiska rörelsen Sinn Féins militanta förtrupp. IRA slogs med vapen, Sinn Féin arbetade politiskt. Mot samma mål med olika medel. Det var inte Sinn Féin som tvingade britterna att ändra sin Nordirlandpolitik. Det var IRA.
AQIM tillsammans med likartade rörelser som al-Shabaab i Somalia och talibanerna i Afghanistan har samma funktion i det asymmetriska kriget mot det som av många muslimer uppfattas som västerländsk dominans. Inom delar av islam skiljer man inte på religion och politik. Det är två integrerade delar av samma livs- och världsåskådning.
Att arbeta för upprättandet av Umma, den världsvida muslimska staten, är en religiös plikt som somliga tar på större allvar än andra. Det är utan tvivel ett politiskt projekt. Och det drivs med frenesi i stora delar av världen. Taimour Abdulwahab som sprängde ihjäl sig i Stockholm i december 2010 såg sig som en avantgardistisk kämpe för upprättandet av Umma.
Under många år har svenska kulturdebattörer engagerat sig i eritreanske Dawit Isaaks öde. Det är alldeles utmärkt. Han behöver allt stöd han kan få, om han fortfarande är vid liv.
Men jag har inte sett ett enda upprop eller en enda kampanj för Johan Gustafssons skull i någon enda svensk publikation. Han tycks vara fullständigt ointressant för den svenska kultureliten. Vad beror den tystnaden på? Jag tror att den ryms inom ramen för ett allmänt fenomen – nämligen att brott begångna av islamister har en tendens att hamna i medieskugga i Sverige.
Exemplen på detta är många. Nu i veckan, torsdag den 21 mars, dömdes en svensk-libanes på Cypern för förberedelse av terrorbrott. Det blev en sju centimeter lång notis i Dagens Nyheter. Den svenske islamist som försökte bomba Jyllands-Posten dömdes förra året till 12 år i danskt fängelse för terrorbrott – de svenska löpsedlarna och kulturkrönikorna uteblev. Lars Vilks har utsatts för misslyckade mordförsök och finns sedan länge på al-Qaidas dödslista – men rapporteringen fokuserar nästan helt på konstnärens egen eventuella skuld.
De ängsliga debattörerna håller upp sitt våta finger i luften och försöker känna av åt vilket håll opinionsvinden blåser. Ska jag kritisera det här islamistiska mordhotet – bombdådet – terrorangreppet – kidnappningen – eller är det tryggast att hålla tyst? Tänk om folk får för sig att jag är islamofob? Hjälp, ett öde värre än döden!
Om vi inte agerar mot den militanta islamismen i dag kommer det att vara försent i morgon.