AFGHANISTAN Debatten om de svenska trupperna i Afghanistan har fel fokus. Säkerhetsläget på plats borde få bestämma behovet av soldater och tid för tillbakadragande, inte vilken regering det blir. Det känns som att det jag satsat ett år av mitt liv på för Sveriges räkning egentligen inte har något värde i Sverige självt. Det skriver Ida Hallman som tjänstgjort i Afghanistan.
Jag tjänstgjorde med den svenska utlandsstyrkan i Afghanistan. Jag är en av soldaterna som skickades ut i krig, som arbetade för fred i en annan del av världen och som sedan kom hem till en blossande debatt. Att åka till Afghanistan är det största jag gjort och det är något jag är stolt över. Men, borde jag egentligen skämmas?
Fortsättningen för den militära insatsen i Afghanistan står just nu och hänger lite i luften. Vinner Alliansen så kan de tänka sig att utöka antalet soldater. Om däremot de Rödgröna vinner så vill de ha hela insatsen avvecklad fram till och med 2013. Jag kan tycka att det är bra att sätta upp mål men jag tycker också att man ska anpassa sig efter verkligheten. Säkerhetsläget på plats borde få bestämma behovet av soldater och tid för tillbakadragande, inte vilken regering det blir. Att avsluta det vi påbörjat innan arbetet är klart tycker jag vore pinsamt. Jag tror dock att en ökad humanitär insats skulle skynda på den positiva utvecklingen. Men att öka de civila insatserna på bekostnad av de militära tror jag i dagsläget är för tidigt. Svenska Afghanistankommittén som är en politiskt och religiöst obunden organistation utför enormt viktiga arbeten på plats i Afghanistan. Även om de ställer sig neutrala i frågan huruvida Sverige ska ha trupper i landet så anser de att ”Internationell trupp behövs i Afghanistan för säkerhetsfrämjande och fredsfrämjande uppgifter inom ramen för ett mandat av FN:s säkerhetsråd.”.
Varje år så åker omkring 2000 svenskar på utlandstjänst och av dem så skadas cirka 5-10% antingen fysiskt eller psykiskt. Hur många utöver de här siffrorna som lider i det tysta är svårt att veta. Jag har hört flera stycken som haft problem efter sin utlandstjänst, men som inte talat om det av rädsla för att inte kunna få åka ut igen. Det finns rutiner för hur det ska fungera när man landar i Sverige igen efter en insats. Hemkomstdagarna innehåller bland annat information om besvär som kan uppkomma och avlastande samtal genomförs med hjälp av utbildade samtalsledare. Fyra till sex månader efter hemkomsten så är det återträff med mer information och samtal på schemat. Tanken är att man genom de här samtalen ska kunna fånga upp de som mår dåligt. Mellan eller efter de här träffarna så ligger det på den sjukes ansvar att ta kontakt med Försvarsmakten om man behöver hjälp. Försvarsmakten har haft ett rehabiliteringsansvar upp till fem år efter att man gjort utlandstjänst, men nu gäller ansvaret på livstid. Ett metodutvecklingsarbete har påbörjats för att följa upp de åtgärder man gör, för att kunna se vilka vägar som fungerar bäst. Planeringen för att skapa ett svenskt veterancenter börjar nu också gå mot att förverkligas. Det har alltså de senaste åren skett en utveckling mot det bättre men fortfarande så ligger vi långt efter andra länder som verkar i samma områden som oss, till exempel USA och Norge.
Min hemresa blev inte som alla andras. Jag var med i en olycka under min tjänst i Afghanistan och tvungen att åka hem tidigare. Men de största problemen efter min skada har kommit sedan jag kom tillbaka till Sverige. Den svenska veteranpolitiken är en aning blåögd enligt mig. Det känns som det läggs mer kraft på att visa upp allt positivt som görs, istället för att faktiskt arbeta med de problem som finns. Resultatet av min kontakt med Försvarsmakten har varierat enormt mycket. Vissa dagar så får jag hjälp med saker som betyder mycket för min rehabilitering. Men alltför många gånger så har jag fått löften som inte hållits, information som inte är korrekt eller också är det helt enkelt ingen som svarar.
Förutom att yrket som utlandssoldat medför risker för både fysiska och psykiska besvär så tillkommer också andra problem. Det är inte helt lätt att komma hem från en utlandstjänst, det är en stor omställning. Inslussningen tillbaka in i det ”vanliga livet” börjar, upplevelser ska bearbetas och man ska möta omgivningens reaktioner. Här hemma har jag mött många olika röster, allt från de som helhjärtat stödjer insatsen till de som helt fördömer den. Det är klart att människors åsikter påverkar mig, att behöva försvara mitt arbete i en svensk insats känns underligt. Det är verkligen en åsiktsframbringande resa jag varit med om. Inte skulle någon få för sig att säga till en person som jobbat som au pair i Spanien att ”skit i de där männsikorna, har de skapat problem så får de väl lösa dem själva”.
En annan aspekt är hur själva arbetet värderas. Det är svårt att omvandla de utbildningar och kunskaper man får inom militära till det civila. Har du inte läst på officershögskolan så är inte dina militära utbildningar och erfarenheter knappt något värda. Till exempel så arbetade jag som sjukvårdare på en ambulans. Tillsammans med en sjuksköterska och resten av besättningen så rullade vi med våra egna enheter och upprätthöll sjukvårdsberedskap. Mitt arbete innebar mycket ansvar, egna initiativ och, som alla andra befattningar i Afghanistan, risker. Vår vagn var utrustad och vi var utbildade för att kunna ta hand om allt ifrån småsår till stora skador, trauman. Vi kunde transportera skadade vidare, eller vårda i väntan på ambulanshelikopter. Här hemma så får jag knappt jobb som undersköterska på en vårdavdelning. Jag inte är kvalificerad för det. Idag när Försvarsmakten har övergett värnplikten och istället anställer soldater så borde man utarbeta ett bättre sätt att lyfta fram det positiva med en anställning. Vem vill skriva på ett kontrakt på fyra eller åtta år för en arbetsgivare om man räknas som ointressant på arbetsmarknaden efteråt? Det är sådant här som gör att det känns tufft att komma hem, att insatsen där nere är något jag bara borde glömma. Det känns som att det jag satsat ett år av mitt liv på för Sveriges räkning egentligen inte har något värde i Sverige självt.
Jag tycker att vi gjorde skillnad i Afghanistan. Jag tycker att de små sakerna räknas och att det i slutändan är de som banar för de stora framstegen. Oavsett hur resultatet i riksdagsvalet blir så hoppas jag att man inte glömmer bort de soldater som redan tjänstgjort i utlandsstyrkan. Det behövs att någon tar ansvar för de som har problem och det behövs en bättre samordning.
Att tjänstgöra i den svenska utlandsstyrkan borde premieras, inte bestraffas. De svenska utlandsveteranerna förtjänar en bättre behandling. Jag tänker i alla fall inte skämmas.