Feminismens mål får aldrig vara att kvinnan ska bli den nya mannen. I stället måste vi reformera nationalekonomin, sluta lönehetsa och kämpa för fritidslinjen.
”Höj kvinnors löner”. Det är något jag har fått höra ända sedan barnsben. ”Du måste se till att höja din lön!” ”Du har väl löneförhandlat, våga vara hård!” ”Byt jobb så kan du höja din lön!” Det är några av de meningar som min omgivning ofta säger till mig. I all välmening förstås. Ständigt blir både män som kvinnor pressade av samhället att få upp sina löner. Jag menar inte att människor med svältlöner ska tacka nej till avtalsenlig lön, utan det här handlar om att jag är trött på att kvinnor pressas in absurdum, med skeva incitament, för att passa in.
Vi har ett system där mannen utgör normen och vi dansar efter den ”rationella ekonomiske mannens” pipa. Jag är trött på det. Pressen stressar mig och får mig att vilja förtidspensionera mig. Fast det kan jag inte göra för då skulle jag ju bli ännu mer fattigpensionär, vilket min framtid redan är utstakad som i detta ekonomiska system.
Jag arbetar heltid inom ideell sektor och tjänar knappt 21 500 kronor i månaden. En lön som ligger under medelinkomsten i Sverige. Precis som för många andra kvinnor. Varför berättar jag detta? I stället för att räkna kronorna till nästa pinne på lönestegen vill jag att vi ska fråga oss själva: Vad ska vi med pengarna till? Om jag får en extra tusenlapp, kommer den då att gå till bättre mat, kultur, sparkontot? Eller kommer den gå till att jag köper en ny telefon tidigare än vad jag har tänkt?
Det finns en stor fara i de ord vi väljer när vi kämpar för jämställdhet och talar om feminism. Det är skillnad på att ”höja kvinnors löner” och ”lika lön oavsett kön”. Jag väljer att använda mig av det senare uttrycket och menar att det är här diskussionen om inkomst bör ligga. Sänk lönerna i mansdominerade yrken och höj löner för sjuksköterskor, vårdbiträden och andra yrkesgrupper där kvinnorna som bygger Sverige arbetar. Låt oss mötas på halva vägen i stället för att åka den slalombana som den vita, medelålders mannen har satt upp.
Ett annat exempel är frågan om deltidsanställningar. Kvinnor arbetar i högre grad ofrivillig deltid än vad män gör. Många av dessa kvinnor har det knapert, men det beror till stor del på att de också arbetar i låglöneyrken. I stället för att stigmatisera deltidsarbetare måste vi anamma en norm som tar avstånd från det ohälsosamma åtta-timmars-kneget och börja inse vikten av exempelvis sex timmars arbetsdag.
Arbetslinjen är det som många manliga politiker driver, vilket gör fritidslinjen till en av feminismens främsta kamper. Målet måste vara att reformera nationalekonomin – som till största del är skapad för män, och dessutom av män som dog för flera decennier sedan.
Vår strävan efter en hög lön har många konsekvenser. Två av dem är hälsa och miljö. Vår frigörelse och jämställdhet nås inte av att vi kvinnor följer typiskt ”manligt” beteende. Som exempel har vi alkohol- och tobaksbruket. Sedan decennier har cigaretter och öl symboliserat frigörelse och makt för kvinnor, just eftersom detta var något som endast var ”förunnat” mannen. Genom skickligt lobbyarbete av tobaks- och alkoholindustrin har många kvinnor tagit till sig detta som ett sätt att visa frigörelse. Självklart till industrins stora förtjusning. På senare år har även snuset framträtt som ett av feminismens signum. Allt som männen gör kan kvinnor göra bättre. Genom att lägga dosan på bordet förkunnar hon ”jag är precis som du” och är redo att börja förhandla.
Självklart har varken snus eller cigaretter bidragit till ett mer jämställt Sverige, för det är väl knappast jämställdhet att kvinnor ska ha samma förväntade medellivslängd som män?
Det andra skälet till att vi inte ska höja våra löner är att jorden inte klarar av en ökad konsumtion. Kvinnor tar allt mer efter männens levnadsmönster vilket skapar ett allt större tryck på jordens resurser. Nu är det medelklasskvinnor som reser och kör BMW. Det är tveksamt om detta har gjort oss lyckligare. En buffert och ett ”fuck off-kapital” borde alla kvinnor ha, men återigen, det här handlar inte om ta bort självklarheterna utan om det uppenbart förvillande.
Vi pratar för mycket om vad vi kvinnor inte har, men också för lite om vad män inte har jämfört med kvinnor. Det är viktigare att män närmar sig de värden som kännetecknas som kvinnliga. Och att vi börjar värdera dem, i stället för attribut som tuffhet, kompromisslöshet och styrka. Att få män att bli ödmjuka, lyhörda och omhändertagande kan säkert ses som en svår kamp, men vem har sagt att feminismen skulle vara en helgsyssla?
Jag är trött på att stressas av min omgivning och att tvingas skämmas över min lön, när jag egentligen känner att den räcker mer än väl för mig. Tack, vänner och familj, för att ni bryr er om mig och min inkomst, men blanda inte ihop den med välbefinnande. Tacka nej till lönehetsen som få mår bra av och som tär på jordens resurser.
Feminismens mål får aldrig bli att kvinnan ska vara den nya mannen.