”Min läkare säger att det går över så småningom, men jag känner att efter fem år hade det varit skönt att få mer hjälp om hur jag går till väga. Jag märker att jag begränsar mina rörelser för att inte få ont. Jag kan få mer ont i flera dagar om jag får för mig att göra något ansträngande. Jag är 38 men känner mig som 80.”

Orden är en kvinnas. Hon lever ett mycket begränsat liv fem år efter sin graviditet. Hur länge ska hon behöva gå och vänta på att ”det ska gå över”?

Långvariga graviditetsrelaterade bäckensmärtor, i folkmun kallat foglossning, är ett globalt problem och verkar ha funnits ”i alla tider”. Ändå upplever så många kvinnor att vården rycker på axlarna och säger ”det går över”.

Som forskare inom området kan jag inte låta bli att förvånas över att detta globala problem inte uppmärksammats i större utsträckning.

Graviditetsrelaterad rygg- och bäckensmärta är ett vanligt förekommande problem väl beskrivet i vetenskapliga artiklar. Under graviditet har 50-80 procent av alla kvinnor rygg- och bäckensmärta.

I Sverige är det den vanligaste sjukskrivningsorsaken under graviditet, i och för sig inte så konstigt med tanke på alla de fysiska och psykiska omställningar en kvinna går igenom fram till förlossningen.

Hos de flesta kvinnor, cirka 70 procent, försvinner smärtan inom sex månader efter förlossningen, men 2 – 5 procent av alla kvinnor som föder barn har kvar smärtor två år efter förlossning.

Långvarig graviditetsrelaterad bäckensmärta är därmed lika vanligt bland kvinnor som höftartros, diabetes och astma.

Jag vågar påstå att de flesta läkare, fysioterapeuter/ sjukgymnaster och handläggare på Försäkringskassan känner till höftartros och astma, medan långvarig graviditetsrelaterad bäckensmärta till stora delar är okänt.

När dessa kvinnor möter vården och Försäkringskassan upplever många en oförstående syn på problemet och uppfattar sig själva som besvärliga och att de inte passar in i systemet.

Smärttillståndet har då genomgripande konsekvenser med svårigheter att gå, lyfta, sitta och ligga längre stunder som i sin tur medför långvarig sjukfrånvaro. I extremfallet, någon procent, blir bäckenregionen så belastningskänslig att till och med vardaglig aktivitet upplevs som oerhört smärtsam.

Hos Försäkringskassan upphör graviditetsrelaterade bäckensmärtor att finnas 3- 6 månader efter förlossning, då övergår det till att kallas långvariga ryggbesvär, vilket innebär att kvinnorna rekommenderas att? Ja just det…”Rör på dig så går det över”.

Vårdens oförmåga att förstå sig på dessa kvinnor bidrar till att de känner sig ifrågasatta. De får dessutom bekymmer med Försäkringskassan då de inte har ”en riktig diagnos”.

Många kvinnor jag möter har till viss del gett upp och uttrycker att ”den här smärtan får man väl leva med”, ”det gör ont jämt, men det är ju bara och bita ihop” och ”man får ju ändå ingen hjälp”.

För de värst drabbade kvinnorna tillkommer dessutom känslan av att vara värdelös: som mamma, partner och älskarinna.

Hur kommer det sig att dessa kvinnor nekas riktad rehabilitering?

Om det varit en typiskt manlig åkomma tror jag att det hanterats annorlunda. Nu är det uteslutande ett kvinnligt problem och dessutom har ”kvinnor fött barn i alla tider så hur svårt kan det vara?”.

Jag tror att det är en blandning av okunskap och systemfel. Det är hög tid att rätta till båda.