För cirka ett år sedan nådde jublet från Tahrirtorget ut över världen. Diktatorn Hosni Mubarak var störtad. Jag var med på torget under dessa dagar och stämningen liknade inget annat. Kvinnorna har en nyckelroll i den demokratiutveckling som pågår och omvärlden måste bygga på denna viktiga insikt för att stödja en långvarig demokratisk utveckling. Den politik som EU och USA fört gentemot Nordafrika och Mellanöstern har varit kontraproduktiv då man har utlovat stabilitet, stopp för flyktingströmmar med mera och i utbyte har man stött odemokratiska regimer. Det skriver Carina Hägg, riksdagsledamot (S).
Kampen för demokrati i Mellanöstern och Nordafrika fortsätter. Förutsättningarna är olika för länderna. För cirka ett år sedan nådde jublet från Tahrirtorget ut över världen. Diktatorn Hosni Mubarak var störtad. Jag var med på torget under dessa dagar och stämningen liknade inget annat. Sedan vidtog en demokratiseringsprocess med rättegång mot den forne diktatorn och kommande val förbereddes. Men under december har människor återigen demonstrerat på Tahrirtorget, denna gång mot militärens oroande grepp om makten i Egypten.
I Syrien pågår alltjämt regimens fruktansvärda övervåld mot dem som kräver demokrati och frihet. I Libyen är kriget vunnet, men vägen mot demokrati och återuppbyggnad bara påbörjad. Senast har det Libyske övergångsrådets ledare, Mustafa Abdel Jalil, varnat för att Libyen kan hotas av inbördeskrig. I Egypten har det muslimska brödraskapet gjort stora framsteg. I hela regionen är utmaningarna många och stora.
Arab Human Development Report (AHDR) slår fast att regionen alltjämt präglas av brister i ländernas institutionella strukturer. Dessa brister sammanfattas som tre underskott: underskott för politiska rättigheter, underskott i kunskap och underskott för kvinnors rättigheter. Den egyptiska författarinnan Nawal El Saadawi skildrar i sina texter hur kvinnans rättigheter stympats. Det civila samhället är betydelsefullt för ett lands demokratiska utveckling. Dessvärre är det civila samhället generellt svagt i denna region som i stor utsträckning är kringskuret av statlig lagstiftning, kontroll och övervakning. Utbildningsinsatser behövs för att öka läskunnigheten och bildningsnivån så att demokratiseringen kan spridas men också institutionaliseras där den har vunnit mark.
Kvinnorna har en nyckelroll i denna demokratiutveckling. Vi vet att just bristen på kvinnors inflytande i samhället utgör ett av de allra största hindren för utveckling i Nordafrika och Mellanöstern. Kvinnornas situation varierar naturligtvis stort inte bara mellan länder utan också mellan olika grupper. Nordafrikas kvinnor drev demokratikampen på gator, torg och bloggar. Den jemenitiska nobelpristagaren Tawakkul Karman är ett starkt exempel, men samtidigt motarbetas kvinnornas ställning av konservativa krafter. Det har belysts bland annat i Arab Human Development Reports.
Jag menar att omvärlden, för att kunna stödja en hållbar och långsiktig demokratisk utveckling, måste bygga på denna viktiga insikt. Kvinnor måste ges möjlighet att göra sina röster hörda och att kunna agera för denna utveckling. Den politik som EU och USA fört gentemot Nordafrika och Mellanöstern har varit kontraproduktiv då man har utlovat stabilitet, stopp för flyktingströmmar med mera och i utbyte har man stött odemokratiska regimer. Denna politik har vi Socialdemokrater länge kritiserat. Vi har även varnat för att välståndsklyftan mellan Europa och Nordafrika i längden var ohållbar. EU intar numera en mer självkritisk och nyanserad hållning. Men ord som måste översättas till konkret handling.
En politik som bidrar till att hålla folk i ofrihet tjänar inte EU:s, Sveriges eller det arabiska folkets intressen, varken nu eller på sikt. En sådan politik gynnar bara maktfullkomliga härskare och deras anhängare. Jag hoppas att vi framöver ska kunna uppleva fria och rättvisa val i Mellanöstern och Nordafrika och att det ska finnas ett politiskt liv som andas av framtidshopp och möjligheter. När jag tillsammans med Nawal El Saadawi firade revolutionen över en kopp te insåg vi de stora utmaningar som låg framför de Nordafrikanska samhällena. Men den optimism om förändring på sikt som jag kände dagen efter revolutionen i El Saadawis kök finns kvar även idag, ett år senare.