Evelina Carlson, ambassadör för ”På Blodigt Allvar”, skriver om vikten av att få vård för kvinnosjukdomar i tid – innan de blir kroniska. Foto: Isabelle Burlin
Debattinlägg

”Kvinnosjukvård är ett skämt på kvinnors bekostnad”

Publicerad

”Kvinnor ges inte bara mindre utrymme i allmänhet, utan prioriteras också lägre av vården i synnerhet”, skriver Evelina Carlson från ”På Blodigt Allvar”.

Om debattören

Evelina Carlson
Ambassadör för "På Blodigt Allvar"

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Jag har spytt av smärta och blivit sängliggande i dagar. Jag har fått narkotikaklassade preparat utskrivet på recept, gått på morfin – och istället spytt som biverkning.

Jag fick min första mens vid tolv-tretton års ålder. Sedan dess har varje jävla menscykel sett ut såhär. Under alla dessa år har jag haft så ont att jag har gråtit dubbelvikt i fosterställning på badrumsgolv och känt mig så liten.

Blod, svett och tårar har fått en helt ny innebörd och mensvärk blivit synonymt med smärtor så påtagliga och outhärdliga att jag har velat dö en gång i månaden, den veckan i månaden bara för att slippa dem.

Jag har blivit skickad runt och känt mig utlämnad i så många gynstolar att jag har tappat räkningen, eller åkt in akut och nonchalant blivit hemskickad med antibiotika – för urinvägsinfektion, istället.

Idag är jag tjugofem och ser halva mitt liv passera revy framför ögonen. Jag har ätit p-piller kontinuerligt och skjutit upp min mens desperat: karta på karta, utan planerat uppehåll.

Jag har låtit bli de sista sju tabletterna och hoppat över mens efter mens så länge det bara har gått.

Tills jag har fått en spontan genomblödning som ett brev på posten, och allt har börjat om.

En gång svalde jag till och med flera p-piller i ett svep, fastän doktorn egentligen ordinerar en tablett om dagen – för att jag hade börjat blöda och inte för något i världen ville ha mens, igen.

Och det värsta är att jag har levt i tron om att allt det här är helt normalt.

 Jag har själv reproducerat normer och ideal, för att vården (och samhället i stort) inte tar kvinnors lidande och smärta på allvar. Men detta måste få ett slut, och självmord får inte vara den enda vägen ut.

När jag till en början sökte hjälp möttes jag av orden: ”Det är bara lite mensvärk”. När jag till sist blev sedd, hörd och lyssnad på hade jag gått med mina smärtor så länge att de hade blivit kroniska.

Och jag vet att jag inte är ensam. Men det gör det inte normalt. Endometrios är en folksjukdom som drabbar var tionde livmoderbärare i fertil ålder.

Trots detta är forskning om sjukdomen inte prioriterad och bristen på kunskap stor. Svår mensvärk är bara ett utav alla symptom och i genomsnitt tar det många (närmare sju-åtta) smärtsamma år att få rätt diagnos.

Kvinnor ges inte bara mindre utrymme i allmänhet, utan prioriteras också lägre av vården i synnerhet. Det är inget nytt att sjukdomar som bara eller främst drabbar kvinnor har för vana att viftas bort.

Men det går inte att förtydliga nog: vården är inte jämställd och kommer aldrig att bli så länge detta får fortsätta gå obemärkt förbi.

Sjukvård på lika villkor är en grundläggande (mens)klig rättighet, ändå diskrimineras kvinnor och riskerar att dö – för att det görs skillnad på kön.

Kvinnosjukvården är ett skämt på kvinnors bekostnad och våra liv är det som offras.

Allt för många kvinnor lider i tystnad och ovisshet, blir feldiagnostiserade och får inte den hjälp och vård de behöver.

Samtidigt tickar klockan och smärtor hinner bli kroniska. Det är därför helt avgörande att få vård i tid – för det är fan inte ”bara lite mensvärk”. Det är på blodigt jävla allvar.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.