Liberalismen i Sverige har vunnit många segrar. Vi kan var stolta för allt ifrån lika rösträtt till alliansens skattesänkningar eller att vi drev igenom den skolreform som idag gör att Sverige äntligen vänder trenden med fallande PISA-resultat.
Men det finns också problem med partiet Liberalerna. Under tiden i alliansregeringen tappade vi delvis bort socialliberalismens kärna, att göra hårda prioriteringar och stå de som har det tuffast sida.
Liberalerna måste våga prioritera och lägga medelklassens intressen på hyllan för att istället fokusera all politisk kraft på att lyfta de personer som befinner sig i det djupaste utanförskapet.
Vårt fokus ska inte vara medelklassens vardagsproblem, sådana problem får de lösa själva.
Socialliberalism innebär att sätta frihet i första rummet och att bygga en välfärd som lyfter de mest utsatta. Vårt fokus måste vara att ge förortens såväl som bruksortens unga möjligheter att bestämma sin egen framtid.
De borgliga partierna ägnar sig alldeles för ofta åt att, med regeländringar och skattelättnader, lösa en redan välbeställd medelklass vardagsproblem.
Men avdrag och särregleringar blir inte mindre socialistiska bara för att de gynnar rika. Den som inte hinner skjutsa sina barn mellan fotbollsträningen och hockeyn borde ta ansvar för att lösa det själva.
Politik kan skapa problem även för folk som i grunden har det bra – och den politiken ska bort. Men utmaningar som uppstår i vardagen för att folk gör olika val är inte samhällsproblem och borde för politiken därför vara ointressanta.
Istället måste Liberalernas politik helt fokusera på att skapa förutsättningar för de personer som idag har de allra svårast i samhället, så att också de får möjlighet att skapa sina egna liv.
Klyftor som uppstår på grund av livsval – eller mellan personer som anstränger sig och personer som inte gör det – är aldrig ett problem.
Men klyftorna som idag finns och som beror på föräldrars bakgrund, kön eller andra förutsättningar som människor inte rår för måste bekämpas.
Det är helt oacceptabelt att personer som trots att de har en utbildning och trots att de ansträngt sig, på grund av fördomar och rasism inte blivit anställda.
Dagens situation där vissa barn växer upp i trångboddhet och utan arbetande vuxna runt omkring sig måste också bekämpas.
För att göra detta behöver Liberalerna leda opinionen i ett antal frågor som alla fokuserar på att bryta utanförskap och premiera hårt arbete och individuella meriter framför den bakgrund man inte rår för.
- Inför flexibelt ägande som boendeform.
Sveriges bostadsmarknad är ojämlik och segregerad på ett sätt som missgynnar låginkomsttagare. Ägande, som idag är billigare än att hyra, borde inte vara reserverat till höginkomsttagare.
Liberalerna borde driva att Sverige inför boendeformen “flexibelt ägande”, där personer med små marginaler kan köpa sin bostad lite i taget.
- Sänk skatten på arbete.
Idag är det näst intill omöjligt att bli rik på att arbeta hårt eller att företaga. Det gör att samma familjer idag är rika som var det förut.
Till stor del beror det på Sveriges skyhöga skatter på arbete. De måste sänkas, Liberalerna borde driva att den som arbetar ska få behålla minst hälften av det den tjänar och att skattetrycket ska ligga under OECD-genomsnittet.
- Inför lottning till skolor som har fler sökande än platser.
Idag är skolvalet ett postkodslotteri där barn från rikare områden gynnas och barn från fattigare områden får sämre chanser.
Tyvärr väljer Liberalerna inte att driva offensiv politik för att utjämna klyftor här utan väljer istället den bekväma positionen att behålla dagens system. Detta trots att det tydligt gynnar barn från redan välbeställda familjer.
Nu är det dags att fokusera på Liberalernas politik, oavsett vem som är partiledare. Och politiken ska aldrig reglera, beskatta och opinionsbilda för att gynna medelklassen. Socialism är inte mindre fel bara för att den gynnar rika.
Vi måste åter bli ett socialliberalt parti som prioriterar frihet för alla, jämlika livschanser och riktar om välfärden för att hjälpa de mest utsatta.
