Nu diskuteras huruvida man ska lägga ned fortsatt smittspårning av Hepatit C. En smitta som sprids främst via blodtransfusioner. Under 60- och 70-talet gavs blod ganska frikostigt till nyfödda utan att det informerades eller noterades på särskilt sätt. Man bör tänka till en extra gång om det inte finns mer man kan göra för denna grupp. Det skriver Ann Söderström, hälso- och jsukvårdsdirektör i Västra Götalandsregionen.
Hepatit C är ett virus som överförs framför allt via blodkontakt. Den vanligaste smittvägen är idag via intravenöst missbruk. Viruset upptäcktes 1989 och tester för att kunna diagnostisera infektionen har funnits sedan 1990. Sedan 1992 är allt blod som ges via blodtransfusion testat i Sverige men för de som fått blodtransfusion mellan 1965-1991 kan det finnas risk att virus har överförts. Virusinfektionen ger upphov till en kronisk inflammation i levern hos ca 75% av de som infekterats och hos ca 20% av dessa finns en risk att efter många år (20-30) utveckla skrumplever och levercancer. Man har ofta inga eller få symtom av sin infektion.
Socialstyrelsen publicerade i oktober 2007 rekommendationer om screening av vissa grupper som kan ha smittas av hepatit C via blodtransfusion. De grupper som man rekommenderade att undersöka var de som hjärtopererats som barn, behandlats för cancer i barnaåren eller vårdats på neonatalavdelning på grund av för tidig födsel eller utbytestransfusion mellan åren 1965-1991. Senare utvidgades rekommendationen att även gälla kvinnor som fått blod i samband med graviditet eller förlossning.
Alla landsting och regioner har på olika sätt försökt identifiera och testa dessa grupper. I Västra Götaland var vi tidigt ute med kampanjmaterial, information via media och olika möten och har relativt sett lyckats väl med mer än 15.000 individer testade där vi vet att de testat sig på grund av kampanjen. Sen finns det säkert fler som testat sig men där remissen inte varit märkt så att vi säkert vet varför man testat sig. Vi har hittat 142 individer som fortsatt bär på virus och en majoritet av dessa är aktuella för behandling. Behandlingen har en hel del biverkningar och lyckas i ca 50% av fallen, ibland bättre beroende på typ av hepatit C virus.
De flesta som vi testat och som har varit infekterade hör inte till de grupper som framför allt rekommenderades testning, d v s de som fått blodtransfusion som barn. Vi försökte leta upp de som fått blod i samband med hjärtoperation eller cancer i barnaåren via brev men svarsfrekvensen var låg – 10-20%. De barn som fått blod i nyföddhetsperioden är svåra att identifiera – det finns ofta inte fullständiga personnummer. Därför ansökte Västra Götalandsregionen till regeringen om att få använda det medicinska födelseregistret men denna ansökan avslogs.
Nu diskuteras huruvida man ska lägga ned fortsatt smittspårning. Det är naturligtvis svårt att veta när man gjort tillräckligt men jag tycker inte att man nått ut till de som fått blod i nyföddhetsperioden. De vet oftast inte om att de fått blod och ser sig därmed inte som tillhörande någon riskgrupp. Man gav lite blod ganska frikostigt på -60 och -70-talet utan att det kanske informerades eller noterades på särskilt sätt. Man bör tänka till en extra gång om det inte finns mer man kan göra för denna grupp. Vi har ett födelseregister som skulle kunna användas men detta får vi inte tillgång till. Allmänna kampanjer har hittills lett till att många testat sig men hur når vi de kanske mest utsatta grupperna?