Vi översköljs av budskap om att maten vi äter orsakar stora problem för miljön eller för befolkningen där den produceras. Expansionen av
sojabönsodlingen för foder har skett på bekostnad av skogen i Amazonas.
Skog bränns i Indonesien för att etablera palmoljeplantager vilket hotar unika arter och bidrar till växthuseffekten. Kakao skördas av barnslavar i Elfenbenskusten medan odlingar av mandel förbrukar enorma mängder vatten i det torkdrabbade Kalifornien.
För någon månad sedan gick larmet om hur odlingen av avokado i Mexiko förstör miljön och som grädde på moset fick vi veta att handeln kontrolleras av knarkkarteller.
I alla dessa fall förväntas “vi”, konsumenterna, ta ansvar genom att avstå från dessa produkter. Men det argumentet missar hur jordbruket,livsmedelsindustrin, handeln och vad som landar på våra tallrikar hänger ihop.
Några exempel som belyser detta är:
Europas bönder kunde odla proteinfoder till djuren, men istället importerar de soja från Brasilien — samtidigt som stora arealer åker och betesmark i Europa lämnats för fäfot.
Orsaken är helt enkelt att soja är billigare. Det handlar också om att regnskogarnas nytta är kollektiv, medan det är enskilda företag som tjänar pengar på odlingen.
Kaliforniens vatten pumpas slut för odling av mandlar, isbergssallad, vin, djurfoder eller någon av de hundra andra viktiga jordbruksprodukterna från Kalifornien.
Det är inte konsumtionen av den utpekade syndagrödan som är orsaken till vattenbrist i Kalifornien utan överexploatering och marknadsekonomi i kombination med privatisering av vattenrätter. Detta leder också till att vissa bönder väljer att sluta odla helt och säljer vattenrätterna till en golfbana eller till ett solkraftverk.
Det är populärt att hävda att vår livsmedelsförsörjning skall skötas av ”den fria marknaden” som om det vore en objektiv kraft fri från värderingar och maktrelationer och att bara man låter den verka utan störande politik kommer allt ordna sig till det bästa.
Men som exemplen ovan visar är det som är lönsamt för de enskilda aktörerna ofta inte alls lönsamt för samhället. Beräkningar från bland andra FN:s jordbruksorganisation, FAO, tyder på att miljökostnaderna för det moderna jordbruket kan vara långt större än hela produktvärdet.
Att lägga huvudansvaret för miljöförstöring på konsumenterna tillskriver oss makt som vi inte har.
Ansvaret är självklart mycket större hos dem som producerar och säljer dessa varor och hos regeringarna där produktionen sker. Men framför allt är många av problemen en effekt just av marknadens drivkrafter, konkurrens och vinstintresse.
Marknadsideologin bygger också på att jordbruk är som vilken annan industriproduktion och att mat är som viken annan vara som helst. Men jordbruk är vårt viktigaste verktyg för naturresursförvaltning och mat är mycket mer än konsumtion av varumärken.
Detta borde vara utgångspunkt för den kommande livmedelsstrategin och inte det ensidiga fokus på konkurrenskraft, frihandel och en skenbar konsumentmakt som dominerar idag.