Den norska nobelkommitténs vägar är ofta outgrundliga. Många är de val av pristagare som antingen gjort folk upprörda, eller helt enkelt framstått som komplett obegripliga.
Det är inte för mycket sagt att fredspriset har ett imageproblem, och det är till stora delar självförvållat.
Alfred Nobels testamente anger att priset ska ges till ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.
Här är ”mest eller best” antagligen den viktigaste källan till förvirring. Ett antal av fredspristagarna faller under kategorin ”mest” och de är de oproblematiska – alla kan ju förstå varför Martin Luther King Jr, Carl von Ossietsky eller Internationella Rödakorskommittén belönats, för att ta tre exempel. Parallellen till litteraturpriset, det andra nobelpris som en bredare allmänhet bryr sig om, är tydligast i just sådana fall.
Men många fredspristagare har fått priset inte för att de är så särskilt fredliga, tvärtom. Det är nämligen inte ofta genuint trevliga och omtänksamma människor lyckas nå de positioner där man kan utföra sådant många av fredsprisen utdelats för. Inte sällan handlar det om att få ett slut på krig man själv varit med om att starta.
Det är de pristagare som faller under kategorin ”best” i Nobels testamente, en subjektiv värdering naturligtvis, men den ska framför allt rimligen förstås avgränsat.
Henry Kissinger exempelvis fick sitt pris 1973, inte trots sin medverkan i USA:s fruktansvärda bombkrig i Vietnam och angränsande länder, utan helt oberoende av det. För att kommittén – rätt eller fel – ansåg att hans insatser vid fredsförhandlingarna i Paris om samma krig var värda ett pris, vad han än gjort sig skyldig till innan.
Det är naturligtvis fullt rimligt att äcklas av ett sådant resonemang. Motparten, vietnamesen Le Duc Tho, tackade också på goda grunder nej till att dela priset med Kissinger.
Menachem Begin, ena halvan av 1978 års pristagarduo, hade passat bättre inför rätta för en rad grova brott än på en ceremoni i Oslo, men belönades alltså specifikt för sin roll i fredsavtalet mellan Israel och Egypten.
Detta är helt korrekt enligt Alfred Nobels intentioner, men det är inte bilden som allmänheten har av fredspriset, och frågan är om inte priset i sin otydlighet spelat ut sin roll.
På senare år har dessutom nobelkommittén stått för en rad märkliga val. Att ge Barack Obama priset i förebyggande syfte är det hittills underligaste – särskilt med facit i hand – med EU som god tvåa. Att Obama accepterade sitt pris är ännu konstigare.
Nobels fredspris till Malala Yousafzai är i sig sympatiskt, det är svårt att tänka sig någon bättre förebild för unga flickor och kvinnor, och hon och den andre pristagaren Kailash Satyarthi är naturligtvis väl förtjänta av prispengarna.
Men hur Malala och Kailash uppfyller kraven i testamentet är svårt att se, och årets fredspris bidrar på sitt sätt ytterligare till förvirringen.
Det är dags för en radikal lösning: Lägg ner Nobels fredspris i dess nuvarande tappning.
Instifta istället ett nytt pris där inte offer och förövare belönas sida vid sida bara för att de varit duktiga och satt sig ner och förhandlat, och där priset, i likhet med litteraturpriset, ges för en livsgärning.