Lara Siadat
Debattinlägg

”Jag är inte längre trygg i min egen stad”

Publicerad
KRAVALLERNA I STOCKHOLM · ”Att människor blir chockerade över det rasistiska våldet är chockerande i sig”, skriver Lara Siadat.

Om debattören

Lara Siadat
Medlem Grön Ungdom

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

I lördags var jag på Hamngatan när rasister attackerade rasifierade antirasister, och såg det hela utspela sig.

Jag var tjugo meter ifrån. Tjugo meter längre fram på Hamngatan när nazister och rasister slog rasifierade antirasister med sina flaggor.

Människor som var på väg hem från en antirasistisk demonstration och som tidigare stått bredvid mig. Människor som såg ut som mig.

Hade jag gått långsammare kunde det ha varit jag som blev misshandlad.

Alla rasistiska skämt, fördomar och kommentarer mynnar egentligen ut i detta – det rasistiska våldet, närmare bestämt rasismen som syns. Men tro inte för fem öre att detta är den enda rasismen som försiggår i Sverige.

Dessa rasister lever också resten av dygnets 24 timmar i Sverige. De är bland oss hela tiden. Den strukturella – eller kalla det den osynliga – rasismen är vardag i Sverige för hundratusentals människor.

Det präglar allt från ens odds att få ett jobb, bostad och socioekonomisk trygghet.

Jag menar detta: Att människor blir chockerade över det rasistiska våldet är chockerande i sig.

Jag har många gånger fått höra att jag är överkänslig eller överreagerar när jag säger att något är rasistiskt och diskriminerande. Eller kallats cynisk när jag sagt att normalisering och legitimering av rasismen sker genom den migrationspolitik som vi väljer att bedriva idag.

Allt detta och mycket mer bygger upp rasismen, låter den frodas och får den att verka normal.

När de gick där; nazisterna, terroristerna och rasisterna, frös min kropp till is. Plötsligt såg jag en från min gamla skola bland dem och jag mindes att jag tyckte han var söt förr.

I sammanhanget var det en äcklande och paradoxal tanke. Det påminde mig om att dessa människor är som vem som helst. Som du. Som en klasskompis. Som en kollega. De är inga undantag.

De gör bara rasismen i Sverige synlig genom rasistiskt våld.

Jag känner mig inte trygg i min egen stad. Hur ska jag kunna känna mig trygg nu när jag har sett dessa människor? När jag sett människor som ser ut som mig bli slagna av rasister mitt på gatan i centrala Stockholm framför mina ögon?

När jag dessutom fått höra att endast tre blivit omhändertagna av polisen, och ansetts skapa ”ordningsstörning”.

Ingen kommer kalla de vita rasisterna som slog rasifierade lördagen den 30:e januari för terrorister. Det ordet är reserverat för icke-vita.

Terrorister är de som använder våld för att skapa skräck och med hjälp av andras rädsla tvinga fram (politisk) förändring. De har även tydliga ideologiska mål.

Alla dessa kriterier är uppfyllda, men detta till trots benämns de av media som ”asylkritiska”, ”invandringskritiska”, ”regeringskritiska” eller ”huliganer”.

Så här ser normaliseringen av rasism och rasistisk våld ut. Den som slår rasifierade som är på väg hem, är bara en regeringskritisk huligan.

Vi får inte tro att de där hundra rasisterna som dök upp i lördags är de enda rasisterna i Stockholm. De som upprätthåller rasistiska strukturer är så oerhört många.

De går i våra skolor, handlar på samma mataffär som oss, jobbar med oss och påminner oss om att ”det bara var ett skämt”.

Det är dessa små ”oskyldiga” handlingar som bäddar för den rasistiska verklighet som idag råkar synas och skapa rubriker. Men denna verklighet råder 365 dagar om året. Glöm inte det.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Stockholmsupplopp

Mer i ämnet