Debattinlägg

”NATO-chefen slapp kritiska frågor i SVT”

Nato ·

”Det skar i hjärtat på en gammal public service-journalist att se Jens Stoltenberg intervjuas i SVT:s nyhetsprogram, utan skymten till ifrågasättande”, skriver Lars Borgnäs.

Om debattören

Lars Borgnäs
Författare och journalist

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Att NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg i en lång intervju i DN slapp möta en enda kritisk fråga kan inte förvåna någon.

Men det skar i hjärtat på en gammal public service-journalist att se honom intervjuas på samma sätt i SVT:s nyhetsprogram, utan skymten till ifrågasättande.

Stämningen i landet tycks ha kommit till en punkt där också journalister som inte arbetar för den NATO-kampanjande delen av media avstår från att belysa olika perspektiv.

NATO-kramarna i pressen och inom den borgerliga alliansen har just nu förlig vind, och det gäller att hålla grytan varm när den har kokat upp.

Så låter exempelvis SvD (12/11) försvaret visa upp ett hemligt förband som opererar på Gotland. Man sänder en signal till Ryssland att Sverige är berett, heter det.

Men den viktigaste mottagaren av signalen finns inte i Moskva utan i Skövde, Mjölby och Sundsvall. Svenska folket ska hållas övertygade om att vi hotas av ett aggressivt Ryssland.

Som bevis på den ryska aggressiviteten har vi sett rapporter om kraftig militär upprustning, stora militärövningar och tilltagande kränkningar till havs och i luften av svenskt territorium.

Det spelar då ingen roll att Rysslands försvarsbudget är tiofalt underlägsen NATO:s, att Ryssland övar i sitt närområde medan NATO skramlar med vapnen långt från många medlemmars territorier, att kränkningarna av svenskt luftrum de senaste åren helt dominerats av NATO-länder och att det saknas bevis för att förra höstens påstådda ubåtsintrång i våra skärgårdar kan knytas till Ryssland.

Under 1980-talets långa period av ubåtsjakter skapades en oroande hotbild från öster som ledde till svenska politiska beslut  på – som det skulle visa sig – felaktiga grunder.

Senare efterforskningar, där jag själv deltog i periferin som grävande journalist på SVT, visade att militärens bevis var falska och att intrången sannolikt genomfördes av samma NATO som nu liksom då välkomnar Sverige som medlem.

Men av historien lär vi oss föga. Kampanjen mot Ryssland och för NATO har nu nått sådan styrka att all ytterligare information automatiskt tolkas som ett förstärkt hot österifrån.

I den stigande temperaturen smälter det kritiska tänkandet bort, även hos annars dugliga journalister. Det motsatta vore det rimliga. Vad ges annars allmänheten för möjlighet att väga olika perspektiv mot varandra?

Stoltenberg kunde ha tillfrågats om inte NATO:s framflyttade positioner och aggressíva upprustningsplaner efter Sovjets fall kan ha fått Ryssland att känna sig hotat.

Om inte NATO:s ökade övningsverksamhet i Östersjömrådet – med svenskt deltagande – kan uppfattas som provocerande i Moskva.

Rysk aggressivitet bevisas av det som hänt i Ukraina, är budskapet. Men frågan är knappast så enkel.

En respekterad och erkänd auktoritet på området är John J. Mearsheimer.

I den ansedda tidskriften Foreign Affairs skriver han att den utlösande faktorn var en av väst understödd kupp där den lagligt valde presidenten författningsstridigt avsattes och nynazister utgjorde stormtrupperna.

Det kan inte ha varit en överraskning för de västliga ledare, inklusive Sveriges dåvarande utrikesminister Carl Bildt, som inspirerade till omvälvningen att Ryssland skulle reagera med kraft.

Den ryska aggressiviteten kan objektivt sett vara resultatet av en oklok och provokativ politik från väst. Lösningen är då knappast ytterligare åtgärder som i Kreml kan uppfattas som hotfulla.

Sådana tankar borde kunna ge anledning till kritiska frågor till en gästande NATO-chef, även om han är norrman.

Om DN:s enögdhet har jag inga illusioner. Men det gör ont att konstatera att det inte heller inom SVT finns förmågan att pröva flera perspektiv. 

Public service betyder ju ”i allmänhetens tjänst”.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.