VÄNSTERN OCH ISLAM Andreas Malm, likt påven själv betraktar sig själv som ofelbar i sina åsikter. Han är besatt av Den Stora Klasskampen och varje sak som kan propagera för den är honom behaglig. Vad bryr sig en Malm om nyanser? För Malm och hans gelikar var saken enkel: Antingen är du för oss eller emot oss. Malms ohederlighet som debattör är notorisk, skriver konstnären Lars Vilks som gjort en opera om Andeas Malm.
Så rök de ihop, Daniel Suhonen, socialdemokrat och Andreas Malm på yttersta vänsterkanten, i fredags i Studio Ett i P1. Suhonens hovsamma kritik, som han framförde med största och trevande försiktighet, var tillräcklig för en exploderande Malm som, likt påven själv, alltid talar Ex Cathedra, och därför betraktar sig själv som ofelbar i sina åsikter. Han är besatt av Den Stora Klasskampen och varje sak som kan propagera för den är honom behaglig. Vad bryr sig en Malm om nyanser? Jag blev klar över detta när jag 2007, hastigt och lustigt, gjorde entré i den stora islamofobiska debatten. Det var på den tiden då konstnären med rondellhunden skulle dömas. För Malm och hans gelikar var saken enkel: Antingen är du för oss eller emot oss. Jag förstod då också att Malms ohederlighet som debattör var notorisk. Han drar sig inte för att rycka ut en mening ur sitt sammanhang och sedan belåtet argumentera för hur rasistiskt någonting är. Allt för Den Stora Klasskampen.
Emellertid har denna strategi inte visat sig särskilt framgångsrik. Detta skyller nu Malm och andra på de mäktiga och främlingsfientliga högervindar som blåser i Europa. Dessa högervindar innefattar, med samma logik som tidigare, alla som inte tycker som Malm. Att påtala underligheter i den världsbild som Islam för med sig är han inte intresserad av. Jag är övertygad om att det kommer att utvecklas en sekulariserad form av Islam framöver. Men vi är inte riktigt där ännu. Islamister är en avdelning för sig men kritiseras den är man i Malms ögon ute efter något annat. Då kan man förstå vilket oväsen han för om det påtalas att det även i mera återhållsamma muslimska kretsar höjs röster om krav på särskild respekt och förändringar i yttrandefriheten. Det kan tyckas att det är ett ämne för en rimlig diskussion men risken är mer än överhängande att rasiststämpeln tas fram.
Nåväl, det kan bli bättre om Malm et concortes är förmögen att inse att den rabulistiska framfarten är kontraproduktiv. Möjligen klarar Malm inte det, antingen beroende på att han låst sig i en given revolutionsromantik eller att det är patologiskt. Hur man än ser på det är det lika självklart att Malm utnyttjas som kul kille som retar upp folk och sätter fart på debatten. I den politiska underhållningsbranschen är han en stor tillgång.
Som konstnär är jag mest intresserad av att studera islamofobins estetik. För att bemöta Malm (som sagt är det meningslöst att argumentera med en som är intellektuellt ohederlig) gjorde jag för en tid sedan två smärre videor om fenomenet Malm: Andreas Malm som skulptur. Den ena är kort och direkt och lägger vikt vid Malms operamässiga begåvning. Den andra är mera komplex och handlar om växelspelet mellan konst och politik.
Lars Vilks, konstnär