Konstnärsduon Goldin + Senneby har utsetts att genomföra ett konstprojekt för stationen Korsvägen i Göteborg. Projektet (”Evig anställning”) är lite ovanligt eftersom det handlar om att anställa en person på livstid. Anställningen innebär inga egentliga uppgifter.

Tillträde kommer att bli först 2026 men det har inte hindrat en rad debattörer att engagera sig för och emot projektet. Några upprörda röster kan noteras (JP, Kristianstadsbladet).

De handlar om att pengar kan behövas till mera ömmande verksamheter.

LÄS MER: Miljonsatsning på Västlänken – Levande person ska vara konstverk på livstid

Jenny Sonesson i GP menar till exempel att: ”Vi lever i en tid då det är angeläget att skapa förståelse för konstens värde – inte tvärtom. Risken med detta performanceverk är att det i allmänhetens ögon drar ett löjets skimmer över all konst.” Det känns igen.

Liksom den tröttsamma ironin i SvD:s ledare. De som klagar brukar inte göra sig omaket att ta reda på lite mer om vad det handlar om (varför är det så svårt att läsa på?).

Först och främst får man slå fast att G + S är väletablerade internationella konstnärer med en världsranking på 1.143. (Artfacts – värderar konstnärernas cv som utgångspunkt för sin bedömning).

De har gjort åtskilliga genomtänkta och intressanta projekt och de har ofta ekonomi som tema (vilket är fallet här). Att de gör ett konceptuellt verk är tydligen problemet.

Hade de kommit med något i rostfritt stål hade ingen höjt på ögonbrynen. Sett med samtidskonstens ögon är det inte så märkligt.

Superstjärnan Santiago Sierra (ranking 150) har vid många tillfällen anställt personer att agera som konst med meningslösa sysslor. En annan kändis, brasilianaren Ernesto Neto (ranking 261) tog med sig representanter för ett stamfolk till årets Venedigbiennal.

Att det rör sig om konst är inte längre något problem. Allmänheten har inte kunnat undgå att konst kan vara vad som helst.

Alltifrån Anna Odell som spelar psyksjuk, Makode Lindes Blackfaceverk eller Dan Parks illegala affischer. Saken handlar om kvalitet.

Statens Konstråd (som alltså har gett uppdraget åt G + S) vet vad de gör. Verket är lätt att försvara ur professionell synpunkt samtidigt som det blir kontroversiellt för en större publik. Offentliga konstverk växer som svampar ur jorden men uppmärksammas sällan.

Nu kan det bli mer fart, inte minst skall man tänka på den pedagogiska faktorn. I den diskussion som uppstår och som kommer att fortsätta ett tag kan de kritiska rösterna få veta lite mer om samtidskonst.

Konstvärlden har naturligtvis inga problem med det här verket. Det är inte något banbrytande verk (då hade konstkritikerna reagerat) men man kan vara säker på att det kommer att få sina kvalitetspoäng. Det som konstvärlden anser vara bra konst är bra konst. Så måste det vara, kunskap går före okunskap.

De verkliga problemen med ”Evig anställning” är nog urvalet. Platsannonsen är helt ospecificerad och vilken värdegrund skall man följa? Man eller kvinna eller mittemellan? Och från vilken folkgrupp?

Skall man undvika konstnärer som kanske betraktar anställningen som ett stipendium. Byråkratiskt trassel är inte något att bekymra sig över.

Om det finns fackliga synpunkter på anställningen, om löneutveckling, arbetsgivaravgifter och semestertillägg kan man se detta som en del av projektet som väl kan sägas handla om vad ett arbete är för något.

Men som man kan se är det inte den anställde som är särskilt intressant utan verket som idé. I sina väsentliga delar är ”Evig anställning” redan utfört.

Det är värt att komma ihåg att ett konstverk fullföljs av betraktarens egna fantasier. Vare sig de är positiva eller negativa.