Barnen är vår framtid. De ska rent statistiskt sett leva minst tjugo år längre än vad vi gör och de ska fostra barn och barnbarn som kommer att leva hundra år in i framtiden.

En svindlande tanke, men högst realistisk för dem. Tack och lov inser de det själva. De tänker mer långsiktigt.

Ta bara en sådan sak som när vi ska bestämma veckomatsedel hemma. Då säger min 12-årige son Movitz:

”Vi måste tänka på att maten är bra för både miljön, kroppen och plånboken”.

Det har han nämligen fått lära sig på Hemkunskapen – och det de lär sig i skolan är Lagen. Och hör och häpna, det går att göra middagsmat som funkar på alla tre punkterna.

Vi vuxna tänker mer kortsiktigt – både när det gäller kvällsmat och när vi ska rösta i riksdagsvalet.

De sista veckorna innan valet bestämmer vi hur vi ska rösta.

Vi röstar av kortsiktiga, ekonomiska, egoistiska skäl. Väldigt mycket handlar om min ekonomi, min bostad, mitt jobb, min pension och min familj. Min, min, min och mitt. Det där solidariska tänket – vart tog det vägen?

Men det handlar inte bara om att ungarna är smartare och mer solidariska. De är också experter på framtidsfrågorna:

1. De lever i skolan varje dag.

De ser vad som funkar och vad som inte funkar. De vet vilken utbildning de skulle vilja ha tillgång till, så att de kan lära sig av lust och djup fascination och bidra på bästa sätt.

2. De kan mer om framtidens teknik än vad vi någonsin kommer att fatta.

De är redan där. Vi flänger hopplöst efter.

3. De har ett mycket mer avslappnat förhållande till psykisk ohälsa och funktionsvariationer – och ett mer flexibelt tänkande kring vad som skulle kunna funka för att hjälpa dem och framtidens barn och barnbarn.

Eftersom jag redan frågar mina barn om råd kring allt som har med barn, ungdomar, skola, psykisk ohälsa, teknik och framtidsfrågor att göra – så är det inte mer än rätt att de får vara med och rösta i riksdagsvalet 2018.

I vår familj har vi därför bestämt att vi ska familjerösta. Vi har två röster i familjen, min egen och min mans. Genom demokratiska processer ska vi bestämma hur familjen ska rösta.

Detta är ett mycket bra sätt att få barn att förstå sitt eget värde, sin egen viktiga roll, att se problemen i samhället och kanske hitta lösningarna och bli engagerade.

Låter det radikalt och flummigt?

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och Oxford University, vill gå ännu längre.

Redan 2011 föreslog han att en trebarnsfamilj som vår, ska få fem röster. Två för de vuxna och tre för barnen.

Då kanske politiken hade varit mer framtidsinriktad och jämlik: ”En stor andel barn och ungdomar tvingas i dag växa upp under oacceptabla villkor.

Andelen barn och ungdomar som lever i fattigdom är överraskande stor, liksom andelen elever som inte klarar grundskolans krav. Även antalet barn och ungdomar som drabbas av olika former av psykosociala problem är alarmerande och ökande.

En ensidig satsning på tillväxtpolitik är ingen lösning. Vi har nämligen som land aldrig varit materiellt rikare än nu, men har enligt tillgänglig statistik heller aldrig haft så stor andel barn och ungdomar med psykosociala problem. /…/

Att inrikta politiken på barn och ungdomars uppväxtvillkor med generella åtgärder har flera fördelar.

De som är i behov av stöd behöver inte pekas ut och därmed stigmatiseras. Generell politik kan också bedrivas utan stora administrativa system. En generell politik för att skapa bäst möjliga uppväxtvillkor är också en politik för ökad jämlikhet.”

Vi har en sommar på oss att fundera över vilken framtid vi vill ha.

Jag ser fram emot många fina tankar och diskussioner med mina barn.

Ta chansen och för diskussionen i er familj – och släppa det kortsiktiga tänket. För barnens skull.