Det som är mest skrämmande med Durmaz-affären är inte alla hot och allt hat Jimmy har fått stå emot efter matchen mot Tyskland. Det är att folk i Sverige är förvånade över det.
Det som är ännu mer skrämmande är hur de som kan minst och som aldrig ens kan utsättas för en liknande situation som Jimmys är de som nu ska förklara för oss och tala om för oss hur vi ska känna kring det hela.
Om en journalist åker till vilken svensk förort som helst (ett helt otänkbart scenario, men ändå) och frågar vilken person med utländsk bakgrund som helst om detta kommer de att säga att det Jimmy fick ta emot var vidrigt. Men ingen av dem kommer att vara förvånad.
Jag är uppvuxen på Irland på 70- och 80-talet då IRA bombade sönder brittiska städer och vi irländare var dåtidens ”terrorister” – oönskade, opålitliga, ovärdiga.
Jag slutade åka till eller genom Storbritannien på grund av hur jag blev bemött vid gränsen – hur jag valdes ut och förnedrades som potentiell terrorist, trots att de inget visste om mig.
När jag blev kär i en tjej från Nordirland hade jag inget val än att utsätta mig själv för det igen. Det var ingen rolig upplevelse.
Under den tiden i Storbritannien satte man upp skyltar där bostäder eller rum skulle hyras ut – ”No dogs, no blacks, no Irish”. Inga hundar, inga svarta, inga irländare.
Men det jag har upplevt är bara en bråkdel av vad folk i Sverige och svenskar med utländsk bakgrund får stå ut med, i princip varje dag.
Tänk om ditt CV åkte rakt ned i soptunnan på grund av ditt namn eller postnummer. Tänk om det första som sades eller tänktes om du råkat krocka med någon på gatan är ”blattejävel, se dig för!”
Tänk om folk greppade sina ägodelar lite hårdare när du klev på tåget eller på bussen, bara för att din hy är mörk. Tänk om du är världens talang i laget men du inte vågar dribbla med bollen för då är du självisk – du är ”osvensk”.
Jag var två meter från Jimmy och laget när de höll sin manifestation och direkt därefter fanns det en lucka, ett fönster där vi hade kunnat lära oss något. Det stängdes illa kvickt.
Proffstyckarna tog över, äpplen blandades med päron och möjligheten var borta. Att se att en anställd på SEF (Föreningen Svensk Elitfotboll) blivit anklagad för att ha ”hatat på Jimmy” för att han skrev ”Kan vi vara överens om att Jimmy Durmaz precis gjort sin sista landskamp?” på sin Facebook är både skrattretande och skrämmande.
Man behöver en syndabock och det kvittar vem det är. Alla i det svenska landslaget – inklusive Jimmy – har ju sagt att det är helt OK att kritisera det man presterar på plan, och det är exakt det som hände här. Problemet är inte kritik.
Problemet är inte Jimmy. Problemet är rasism.
Och ett ännu större problem är att folk som aldrig kommer att utsättas för denna rasism är de som sätter agendan.
I presskåren här ser jag väldigt få som ser ut som Jimmy. Jag hör aldrig någon ställa frågan varför.
Till mina journalistkollegor säger jag: Om ni verkligen, verkligen vill göra något för att stå upp för Jimmy, överlämna era ledarsidor eller sändningstid till folk som utsätts varje dag för det Jimmy har utsatts för.
Låt dem komma till tals. Introducera dem, ställ en fråga, men för guds skull försöka vara tyst efter det och lyssna på vad de har att säga.
Vi har ju varit väldigt bra på att låta rasister tala i Sverige. Vi har välkomnat in dem i finrummet, trots att allt de står för kunde inte vara mer odemokratiskt. Men aldrig låter man dem som är utsatta för hatet komma till tals.
Istället måste Jimmy stå där och tala om för oss att han är svensk.
Om du vill stå upp för Jimmy, låt folk som Jimmy tala, men gör det i tysthet. Lyssna i stället på rasismens offer.
Ni kanske kan lära er något.